Klimatförändringarna och den globala miljöförstöringen tillhör mänsklighetens existentiella ödesfrågor. I november kommer FN:s klimattoppmöte COP29 att äga rum i Azerbajdzjans huvudstad Baku. I ett öppet brev till Nordiska Ministerrådet varnar 40 forskare för extrema risker för kollapsen av Atlantströmmen – den så kallade AMOC, som är ett system av havsströmmar som transporterar varmt havsvatten norrut. Mer specifikt pekar forskarna om att ökade mängder smältvatten från Grönlands isar och ökad nederbörd kan destabilisera AMOC.

Golfströmmens ekologiska sammanbrott skulle innebära omfattande och nästan obeskrivligt destruktiva konsekvenser. Forskarna pekar ut riskerna för extrem kylning och kraftigt minskad nederbörd i Europa, stigande havsnivåer i Nordamerika, ökade värmeböljor på södra halvklotet och risk för plötsliga klimatförändringar. 

Om vi verkligen vill minska utsläppen och därmed reducera riskerna för den mardröm som forskarna varnar för, måste kraftfulla åtgärder vidtas omedelbart och man måste göra allt för att uppnå klimatmålen i Parisavtalet.

Den Meteorologiska världsorganisationen (WMO) släppte nyligen sin årliga rapport som påpekar att halterna av växthusgaser fortsätter att stiga och kom förra året upp på rekordnivå. Så här höga har inte halterna varit på minst tre miljoner år och detta har gjort att klimatförändringarna blivit självförstärkande.

Konsekvenserna av ökande växthusgaser

Vad får detta för konsekvenser? Jo, svaret finns i en annan rapport från expertkommissionen Global Commission on the Economics of Water. Extremväder, torka och översvämningar, till följd av klimatförändringarna, leder till att hälften av världens matproduktion hotas till 2050. ”Vatten är klimatkrisens första offer”, säger Johan Rockström, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research till The Guardian, och fortsätter: ”För första gången i människans historia rubbar vi den globala vattencykeln i grunden. Nederbörden, källan till allt sötvatten, kan inte längre tas för given.”

Som Greta Thunberg uttryckte det i sitt tal i EU-parlamentet april 2019, när hon uppmanade samtliga i den politiska maktens rum och korridorer att bedriva en miljö- och klimatpolitik som är i linje med den samlade forskningen: ”Jag vill att ni ska agera som om ert hus brinner.” Med andra ord, det krävs ett seriöst ledarskap som i ord och handling visar att en omställning värd namnet är både möjlig och livsavgörande för planetens fortsatta överlevnad.

Saknas ledarskap i klimatpolitiken

I dag finns inget sådant ledarskap i Ulf Kristerssons regering. Jag lyssnar på miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L), när hon medverkade i söndagens SVT Agenda. Camilla Kvartoft gjorde en mycket bra journalistisk insats i utfrågningen. Hon hänvisade till siffror från Statistiska Centralbyrån (SCB), som påpekar att utsläppen i Sverige ökar på grund av ökad användning av diesel. Trafiken står för nästan en tredjedel av utsläppen och det är dessa utsläpp som måste minskas för att klara EU:s klimatkrav 2030.

Men vad gör regeringen och särskilt då Pourmokhtari som ytterst ansvarige?

Jo, man har bidragit till att göra det billigare att köra på fossila bränslen genom att sänka skatterna med cirka 20 miljarder kronor på bensin och diesel – vilket är mer än hela klimatbudgeten. Sverige har idag lägre bensinpriser än många andra EU-länder, som exempelvis Tyskland, Frankrike, Danmark och Finland.

Regeringen planerar att fortsätta att sänka skatten även nästa år. Intressant nog skrev Konjunkturinstitutet i sitt remissvar, som Kvartoft också refererar till, att det saknas en analys och motivering till varför sänkta bränslepriser är bästa sättet att underlätta för hushållen. 

Hög tid att avgå Pourmokhtari

Som vanligt levererar Pourmokhtari en kavalkad av retoriska piruetter. Hennes budskap kan ungefär sammanfattas så här: Det faktum att utsläppen av växthusgaser ökar på grund av den politik hon bedriver i dag beror på att de kommer att minska i framtiden. Hon har rätt, alla andra har fel.

När Pourmokhtari tillträdde på sin ministerpost uttalade hon en ambition om ”att göra ett kraftigt kliv framåt och jobba med klimatpolitik som är vetenskapligt förankrad”, något vare sig hon eller regeringen i övrigt hittills med all önskvärd tydlighet inte lyckats med.

Hon gav dessutom ett löfte om att avgå som minister, om hennes politik ledde till att utsläppen ökade. Detta löfte upprepade hon senast i en intervju med SR:s program Klotet den 20 oktober. Om hon menar allvar, är det i så fall hög tid att avgå nu.

Vi var många som höjde ögonbrynen när Pourmokhtari presenterades som statsråd i Ulf Kristerssons regering för två år sedan, därför att hon inför valet hade en hög moralisk svansföring och profilerade sig starkt som motståndare till Sverigedemokraterna. Uppenbarligen svek hon sina liberala och antirasistiska ideal, men själv ansåg hon att hennes ideologiska övertygelse var ”precis samma” men att hon hade ”en verklighet att förhålla sig till”. 

För övrigt sade hon nyligen i en DN-intervju följande: ”En regering där Sverigedemokraterna har den formen av direkt makt som man får som statsråd, det är ingenting som Liberalerna ska medverka till, och det är ingenting jag kommer medverka till.”

Lägg detta citat på minnet för framtiden.