I skuggan av valet i USA, där tonläget skulle kräva konstant hörselskydd och där anklagelserna haglar hej vilt från Trump-lägret, har jag börjat tänka på nästa val – här i Sverige. Jag tänker på alla dem som ska rösta för första gången.

I EU-valet var det 60 000 fler förstagångsväljare jämfört med det senaste valet, enligt SCB. Om två år, i riksdagsvalet 2026 blir de ännu fler. Hur kommer de att rösta? Kommer de överhuvudtaget rösta?

Den senaste Ungdomsbarometerns Generationsrapport (februari 2024) visar att ungdomar, i en allt oroligare värld, prioriterar daglig trygghet framför långsiktiga samhällsfrågor. Vänner, familj och den egna ekonomin blir allt viktigare.

Rapporten visar också att det politiska engagemanget minskar och andelen som anser att de har små eller inga möjligheter att påverka samhället ökar. Fler än hälften, 56 procent, tror inte att politikerna kan lösa samhällsproblemen och tron på demokrati minskar.

Andelen unga som är intresserade av samhällspolitik har minskat från 50 procent 2018 till 38 procent 2023. Trenden syns även i en bristande tilltro till politikernas förmåga.

De flesta håller med om att demokrati är det bästa styrelseskicket men 13 procent säger att de helt eller delvis tar avstånd från följande påstående: ”Demokrati är i alla lägen det bästa systemet för att styra ett samhälle”. En femtedel av unga killar tar avstånd från det påståendet.

Det här borde oroa många. När demokratin försvagas, när den traditionella politiken blir allt mer professionaliserad, när talepunkterna ökar men innehållet minskar, när unga inte känner sig lyssnade på, måste vi agera. Därför ska jag berätta om något oväntat. För mig i alla fall.

Jag blev i somras inbjuden till en festival, Troll-Rock, i en park i Malmö. Arrangörer var en grupp ungdomar på en gymnasiskola. En av dem hade intervjuat mig för en skoltidning tidigare under våren. Nu ville de att jag skulle komma och tala på festivalen.

Jag frågade förstås varför och fick som svar ”du är väldigt populär här!” Vilket jag alltså inte hade någon aning om. Jag åkte förstås dit, till festivalen,  och träffade flera av banden som skulle spela. Det blev selfies och glada tillrop i massor. Och jag blev ännu mer förundrad. Det visade sig att det till och med fanns en grupp, Golvad Grävling, som hade gjort en låt med mitt namn (finns på Spotify!). Några rader är så här: 

”…Jag såg din förlossningsvideo och jag önskar det var jag

Jag har aldrig varit tillräckligt gammal för att rösta på Fi
Men när jag tänker på min mor och hennes son tänker jag på vi
Jag tycker inte att Gudrun Schyman är så värst snygg
Men i hennes armar hade jag kunnat känna mig trygg

Jag önskar att du var min mamma….”

Min förvåning växte och jag började fråga runt hur det kom sig att de kände till mig och vad de kände till. Svaren skiftade förstås men gick i korthet ut på att jag var en person som talade så att de begrep, att jag svarade när de hörde av sig och att jag verkade modig.

Men så hade de en fråga och den återkom hela tiden. Frågan var ”Hur gör man?” Hur gör man när man vill påverka? Politiker lyssnar inte. Kommer inte, svarar inte ens på mail. Hur gör man? De flesta på festivalen hade musiken som uttrycksmedel men de frågade efter mer. Hur gör man?

Ja hur gör man? Hur är man medborgare?  Jag tror vi måste prata mera om vad det är att vara medborgare. Det fullkomligt regnar rapporter om ”läget” – i landet och i världen. Hela det planetära systemet är i gungning, krigen eskalerar, fattigdomen ökar, jämställdheten backar och så vidare. Och det går fort. Då behöver vi reda ut begreppen, synliggöra samband och sammanhang och använda våra samlade erfarenheter på ett klokt sätt.

Jag har arbetat med förändringsarbete på samhällsnivå i femtio år nu. I organisationer, i folkrörelser, i politiska partier och utanför. Jag har gått in i gamla organisationer och jag har startat nya. Alltid i rörelse, för att skapa rörelse.

Vi har den förmågan – som människor, som medborgare, som del i något större. När vi går från ord till handling. Tillsammans. Precis som ungdomarna på festivalen. De hade börjat vid köksbordet. Sagt ”Tänk om….”. Och sedan ”Tänk om vi…” och sedan samlat fler och gjort mer.

Ända fram till den här festivalen. Nu planerar vi för en demokratiföreläsning, tillsammans. Vi ska göra demokrati. Över generationsgränser och bortom byråkratiska barriärer. Heja Troll-Rock!