I år firar Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) 40 år. På deras hemsida presenteras en historisk överblick över organisationens framsteg och avtryck i samhällsutvecklingen genom åren, utifrån visionen om att varje kvinna och tjej ska kunna få leva ett liv i frihet från patriarkalt våld och förtryck. Denna överblick avspeglar också vilka utmaningar och motstånd som organisationen har mött genom åren.

Fempers Nyheter har intervjuat Camilla Andersson, som valdes till Roks ordförande i maj och som berättar att hon är stolt över att få tillhöra en rörelse som gör livsavgörande skillnad och symboliserar kraft och förändring i samhället.

Med det syftar hon på alla de eldsjälar inom Roks som bidragit till att rädda kvinnors liv. Och tack vare ett långsiktigt, organiserat, uthålligt opinionsarbete har Roks bidragit till att ha påverkat kunskapsnivån om mäns våld mot kvinnor. 

I dag finns det fortfarande mycket kvar att göra och mycket som står på spel, menar Andersson, särskilt när det gäller det politiska arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. 

En viktig aspekt handlar om det ekonomiska våldet. I det offentliga samtalet har det fått förnyad aktualitet med anledning av Riksrevisionens pågående granskning kring huruvida Sverige efterlever sina åtaganden av Istanbulkonventionen som ratificerades 2014 och den nationella strategi för att bekämpa mäns våld mot kvinnor som antogs 2017.

Aftonbladet publicerade också en artikel (15/10) om bankernas ansvar i bekämpningen av det ekonomiska våldet, där Elin Helander, författare inom finansiell hälsa, och Olga Persson, ordförande för Unizon, medverkade.

Ekonomiskt våld

Camilla Andersson menar att den generella kunskapsnivån kring det ekonomiska våldet (det vill säga, hur förövare använder ekonomin som maktmedel) fortfarande är låg, vilket får allvarliga konsekvenser för våldsutsatta kvinnor och tjejers säkerhet.

Både tidigare forskningsstudier, till exempel sociologen Linnéa Brunos doktorsavhandling Ofridstid – Fäders våld, staten och den separerade familjen från 2016, och kvinnojourernas långvariga erfarenheter genom årtionden har påpekat hur professionella och myndigheter ovetandes blir redskap i förövarens händer och bidrar till att administrera våldet.

– Samhället har kommit långt i kunskapsspridningen kring förståelsen om det fysiska och psykiska våldet, och det är till mycket stor del tack vare kvinnojourernas otroliga insatser. Men när det gäller förståelsen av det ekonomiska våldet så måste det göras mycket mer på flera håll i samhället för att förebygga och bekämpa det. Samhället har ett stort ansvar och det finns redan mycket kunskap att hämta inför det arbetet, säger Camilla Andersson.

Ekonomiskt våld är en form av maktutövning där mannen kontrollerar eller begränsar kvinnans ekonomiska resurser för att skapa ett överläge gentemot henne. Det ekonomiska våldet kan komma till uttryck på flera sätt, berättar Andersson. 

Exempelvis att mannen tvingar kvinnan att lämna över hela sin inkomst och sedan besluta om varje utgift. Att han förhindrar henne att ha egna bankkonton och kräver total insyn över alla ekonomiska transaktioner och detaljerad redovisning av alla köp. Att mannen med hot, våld eller olika former av press förhindrar kvinnan till lönearbete eller studier.

Det kan handla om manipulation av sociala och ekonomiska rättigheter, det vill säga att mannen lurar eller tvingar kvinnan att ge upp sin rätt till bidrag, arv eller andra förmåner. Det kan handla om ett nekande av grundläggande behov, trots att pengar finns, som ett sätt för mannen att straffa kvinnan.

– Något mycket vanligt förekommande är att mannen tvingar kvinnan att ta lån, skriva under ekonomiska avtal eller gör stora inköp på kredit i kvinnans namn, vilket leder till skuldsättningar som i sin tur kan skapa långvariga ekonomiska problem för kvinnan, även efter att relationen avslutas. Många kvinnor som vi möter hamnar ofta hos kronofogden, och det gör att de får svårt till att få abonnemang och ett eget boende, säger Andersson.

Alla kvinnor kan drabbas av ekonomiskt våld, men utsattheten kan variera bland olika grupper, fortsätter hon. Exempelvis är kvinnor med funktionsnedsättning en extra sårbar grupp. Utlandsfödda kvinnor är också en grupp som isoleras i hemmet och som kanske inte kan svenska språket eller för den delen hyser tilltro åt samhällsservicen, därför att de kommer från länder där det råder korruption inom myndigheterna.

– Kvinnor med missbruksproblem är också oerhört sårbara, berättar Andersson, och fortsätter: Då kan det handla om att de tvingas att betala sina förövare för att han inte ska misshandla dem. Kvinnor i prostitution är ytterligare en grupp där maktförhållandet är tydligt mellan förövare och offer.

Arbetslinjen

Dimensionen som berör ekonomiskt våld blir extra viktig att belysa, med tanke på att den politiska debatten i Sverige under lång tid dominerats av ett postulat som förhärligar det ideologiskt laddade begreppet ”arbetslinjen”, formulerat i slagord som ”det ska löna sig att arbeta och inte gå på bidrag”.

Den här diskursen, menar Andersson, bidrar ofta till att många våldsutsatta kvinnor upplever en dubbel bestraffning, när premisserna i samhällsdebatten förminskar och ibland helt bortser från deras specifika situation och behov. 

Dubbelbestraffningen i fråga består dels av en ekonomisk beroendeställning dessa kvinnor befinner sig i, dels en retorik som betonar självförsörjning och ifrågasätter bidrag, utan att samtidigt erbjuda anpassade stödinsatser för att kunna skapa ett självständigt liv.

Att politiker insinuerar att bidrag indirekt kan kopplas till föreställningar kring lathet eller oförmåga riskerar att stärka känslan av skam hos våldsutsatta kvinnor, som ofta redan brottas med dåligt självförtroende efter att ha blivit nedbrutna av en våldsam partner, menar Camilla Andersson.

– Att då höra att det ska löna sig att arbeta och inte gå på bidrag kan upplevas som djupt orättvist, särskilt om man inte kan jobba på grund av våldets konsekvenser till exempel psykisk ohälsa, fysiska skador och brist på trygg bostad. Att då förväntas stå på egna ben ekonomiskt kan skapa en känsla av skuld och skam över en situation som de själva inte har full kontroll över, säger hon.

”Vi finns alltid kvar”

Camilla Andersson menar att samhället på bred front måste ta till sig en feministisk förståelse för våldets mekanismer. 

– Om inte samhället har denna förståelse kan våldsutsatta kvinnor uppleva ett svek. Vissa lagar är bra, menar hon, men det kan bli problematiskt med hur de sedan ska tolkas av olika aktörer”, säger hon. 

När arbetet med mäns våld mot kvinnor institutionaliseras brukar ytterligare problem skapas, i form av att man utgår från stereotypa uppfattningar kring det ”perfekta” offret och framtagande av kategoriseringar där våldsutsatta kvinnor riskerar att falla mellan stolarna.

Verkligheten är betydligt mer komplex, menar Andersson. Kommunerna är dessutom enligt lag skyldiga att bistå med hjälp till våldsutsatta kvinnor, men dessvärre ser ambitionsnivåerna olika ut bland olika kommuner, enligt Roks långvariga erfarenheter.

Ur detta perspektiv finns en tydlig kontrast mellan jourerna och myndigheterna så som det ser ut i dag berättar Andersson:

– Från myndigheternas sida kanske hon får skyddat boende i tre månader och sen måste flytta, men så jobbar inte vi. Man blir inte färdig efter tre månader, säger Camilla Andersson och tillägger:

– Vi finns alltid kvar, oavsett hur det går i processerna i övrigt. Vi arbetar med att ge kvinnorna en känsla av upprättelse. Vi bemöter henne, vi lyssnar och vi ifrågasätter inte hennes upplevelser.