Det finns få saker som jag tycker är så fint som att betala skatt. För mig kan länkar mellan människor i ett samhälle nästan inte byggas starkare än ett kontrakt som säger att efter förmåga ska vi hjälpas åt att tillgodose varandras behov.

Vi är beroende av varandra för att få trygghet, men tack vare den tryggheten blir vi också fria. Ett extremt gynnsamt avtal som på riktigt gör oss starka tillsammans och som grundar sig på en idé om ett rättvist samhälle. Fram tills nu då.

Jag minns första gången jag hörde Gudrun Schyman lyfta kravet om en så kallad jämställdhetsskatt. Tanken var att män skulle betala mer i skatt för att jämna ut lönegapet mellan män och kvinnor.

Det fanns också dem som drog det hela ännu längre och hävdade att det dessutom inte skulle vara mer än rätt att kvinnor skulle betala mindre skatt eftersom mäns beteende belastar samhället mer än vad kvinnor gör. Brottsstatistiken var den tydligaste markören, i synnerhet mäns våld mot kvinnor.

Ingen var väl direkt förvånad över att den föreslagna jämställdhetskatten väckte mycket starka känslor. Bara en manshatare skulle kunna komma med ett så orättvist förslag!

Men är det inte märkligt ändå att när detta orättvisa skatteuttag utövas i praktiken, fast tvärtom, så är de ilskna rösterna förvånansvärt tysta. Med den här regeringens budget betalar nämligen kvinnor för att göra rika män rikare.

Vi ska betala för att öka det ekonomiska gapet mellan kvinnor och män, ja till de sistnämndas nackdel då. Som att det inte vore nog med att våra skattemedel gynnar män så tas det dessutom ifrån den välfärd vi arbetar i. När pengar som borde gå till sjukvård, skola och omsorg istället läggs i de rikaste fickor är det kvinnor som får ta smällen. Det är kvinnor som arbetar i välfärden och får slita livet ur sig för att få den att gå ihop. Därefter får de gå hem till det obetalade hemarbete för att fortsätta rädda dem som inte längre får fungerande vård och omsorg. Ta hand om barnen, de äldre, och alla andra som inte längre kan fångas upp i vårt gemensamma skyddsnät. Men något ramaskri hör vi inte. 

Regeringen och i synnerhet Sverigedemokraterna har medvetet kalkylerat fram hur de ska komma undan med att slå undan benen för kvinnor. För dem är vi inte mycket värda. Det ser vi om inte annat i statistiken som visar att inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat drastiskt de senaste åren. 

Ett enormt steg bakåt åtminstone om man vill att det ska vara jämställt. Men det är inte målet för den här SD-ledda regeringen. Det är heller inget de hymlar med. Skattesystemet är ett av de starkaste styrmedlen som vi har att tillgå. Ett enormt effektivt verktyg för att omfördela resurser och skapa den utveckling vi vill att vårt samhälle ska ta. Regeringen använder med framgång detta medlet för att gräva stora klyftor mellan människor. I synnerhet mellan kvinnor och män.

Vad är då tacken för denna orättvisa fördelning? Jo som av en händelse är det män och inte sällan välbärgade sådana som driver fram den här ekonomiska politiken. Det är också de som ger starkast stöd till krigshets, rasism och bakåtsträvare.

Vi tackas alltså med en regering styrd av ett rasistiskt parti och av män som tagit en allt mer konservativ och nationalistisk riktning. Ingen kvinna oavsett politisk färg gynnas av det här. Ska vi verkligen då acceptera det i tysthet? 

Det ska vi inte. Istället borde vi inse att vi kvinnor är det största hotet mot den här samhällsutvecklingen och att skattesystemet är vårt starkaste vapen. Att ta strid för det finaste samhällskontraktet vi har är en riktig win-win-situation.

Om vi går samman för ekonomisk jämlikhet kommer vi samtidigt tvinga tillbaka den politik som gynnar män på kvinnors bekostnad. Ekonomisk ojämlikhet, utarmad välfärd och försvagad demokrati hotar varje kvinnas frihet.

Vore inte då det här ett strålande tillfälle att vi gick ihop för lite ordning och rättvisa i finanserna?