Fru Lojal lyfter 1940-talets kvinnokamp och beredskapsarbete

I Septemberteaterns tidigare Musikalen om Frigga som spelades 2022 och 2023 var det kampen för kvinnors rösträtt som stod i fokus. I den nya musikalen Fru Lojalsom ska spelas den 7–9 mars ligger fokus istället på vanliga kvinnors kamp i vardagen, en vardag som samtidigt präglades av beredskapstiden under andra världskriget där kvinnor förväntades kliva in och sköta sysslor som tidigare skötts av män bara för några år senare förväntade ta steget tillbaka till hemmet igen. 

Idén till Fru Lojal kom väcktes när Septemberteatern läste antologin Att ge upp har inte övervägts – Göteborgskvinnor i rörelse/r, Lisbeth Stenberg som hjälpte till med research inför Frigga, är redaktör för, liksom från journalfilmen Fru Lojal från 1944 som har gett sitt namn åt musikalen. Även journalisten Britt-Marie Mattsons Kvinnorna byggde välfärden har varit del av researchen. Dessutom har de inspirerats av Johanna Overuds avhandling I beredskap med Fru Lojal som behandlar behovet av kvinnors arbetskraft i Sverige under andra världskriget. 

Kommunal tvättstuga revolutionerade

– Dels så läste jag om kampen för att gå igenom en kommunal tvättstuga i Masthugget  – hur kvinnor gick samman. När de fick en elektrisk tvättmaskin så fick de plötsligt så mycket mer fritid och blev inte knutna i hemmen på samma sätt, säger Mikaela Alburg och Elvira Lindberg som båda är med och driver Septemberteatern och även har skrivit manus.

– Processen att tvätta kunde ta upp till två veckor. Man gjorde allt för han, Man hämtade vatten för hand i en brunn som ibland kunde vara frusen, värmde upp vattnet över öppen eld, sedan fick tvätten ligga och dra sig i olika kar innan man sköljde, säger Elvira Lindberg som betonar att tvätten kunde ta upp stor del av kvinnans vardag och att man dessutom hade andra sysslor liksom barn att sköta om vilket fjättrade kvinnor i hemmet. 

– Ja, man blötlade tvätten i lut, kokade i vedeldad tvättgryta, sköljde, skrubbade och sedan hängde man tvätten på vinden där det inte var varmt, ibland frös den och därefter var det mangling, säger Mikaela Alburg.

Paralleller till dagens Sverige

Fru Lojal följer bland annat Astrid och Anna-Lisa i två parallella berättelser. I Astrids berättelse, som spelas av Mikaela Alburg, får vi följa en grupp hemmafruar på Skepparegatan i Masthugget i Göteborg som kämpar för att få en drägligare vardag genom en att få en kommunal tvättstuga. Berättelsen om Anna-Lisa, som spelas av Elvira Lindberg, handlar både om fabriksarbete på SKF  och händelser på den lokala jazzklubben Wauxhall i Masthugget. De båda berättelserna binds senare samman.

– Och sedan läste jag om beredskapskvinnorna, som blev inkallade när männen gick in i militär beredskap. Sedan när männen kom tillbaka skulle kvinnorna gå tillbaka till sina hemmafruliv. Många hade ju då hunnit hitta en ny mening med sina liv, fortsätter Mikaela Alburg. 

Elvira Lundberg lockades av parallellerna mellan dagens Sverige och beredskapstidens 1940-tal.

– Jag tycker att det känns väldigt aktuellt och gå tillbaka och titta på hur saker och ting gick till under ett stort krig, i Sverige och Göteborg under en tid när Sverige ansågs vara neutralt. Det känns relevant med tanke på hur dagen ser ut i dag med alla konflikterna, säger Elvira Lindberg.

Rädsla och oro känns igen

– Ja, och att lyfta ett kvinnoperspektiv under krig, ofta är det mest män. Jag har känt igen mig mycket i den rädsla som fanns då, med undringar om vad det är som händer, vem kan man lita på?, fortsätter Mikaela Alburg och förklarar att berättelserna om Astrid och Anna-Lisa vävs samman i akt två när några av kvinnorna börjar beredskapsarbeta på SKF i Göteborg. 

– Båda grupperna, de två trådarna, lyfter frågan om att vara beroende av en man eller inte. Om du har tillgång till en tvättmaskin har du plötsligt möjlighet att jobba utanför hemmet och lämna ett dåligt förhållande, säger Mikaela Alburg. 

– Jag hoppas att man drar paralleller och funderar på likheter och skillnader, om hur tider av oro påverkar den lilla människan, fortsätter Elvira Lindberg. 

Gemensamt arbete ger flyt

Mikaela Alburg och Elvira Lindberg visste att ville skriva manus till den nya musikalen tillsammans. Det har varit en konstruktiv process med ett tätt samarbete.

– Det har varit en stor fördel, vi har kunnat bolla saker och när jag har skrivit tvingas jag tänka igenom vad som behöver komma med, vart vi vill komma i föreställningen. Och så var det jättehärligt att om man kände att ”jag kommer inte längre med den här scenen nu”, då kunde du Mikaela komma in och fortsätta skriva på samma scen, säger Elvira Lindberg, och Mikaela Alburg håller med:

– Det blir inget konstnärligt stopp när man kan bolla med varandra, det var alltid en av oss som hade flow, säger hon och förklarar att de också har jobbat med kompositören Louise Thörner som har skrivit musik och sångtexter, liksom Linda Lättman som har gjort koreografier, och som båda är medlemmar i Septemberteatern. Dessutom har de haft en biträdande regissör i Gunilla Gårdfeldt som har inneburit en utomstående blick på manuset. 

Var med och grundade teatern 2016

Mikaela Alburg och Elvira Lindberg lärde känna varandra för drygt tolv år sedan när de gick på Wendelsbergs Folkhögskola. Septemberteatern var de med och grundade 2016 när de fortfarande pluggade, på varsitt håll, på Högskolan för scen och musik, respektive Performing Arts School. Ingången för Septemberteaterns medlemmar har varit att de inte gör något projekt av ekonomiska eller kommersiella skäl, och det är svårt att veta i förväg om en föreställning kommer att ge någon inkomst. Utöver jobbet med Septemberteatern jobbar de som frilansande musikalartister och pedagoger.

– Det är mestadels ideellt arbete, i de flesta projekt vet vi inte om vi kommer få betalt. Det är alltid en balansgång mellan lönearbete och lustfyllt arbete på fritiden, säger Elvira Lindberg.

– Vi startade när vi pluggade, då var det lättare för vi hade lite friare tid och inte lika mycket utgifter. Sedan har det bara tickat på. Men det är klart att det är tufft, säger Mikaela Alburg som förklarar att de dock har haft stöttning och stöd i teaterns arbete. 

Stort kollektiv i föreställningen

Det är många som har jobbat tillsammans för att skapa musikalen, de har samarbetat med ett konstnärskollektiv som har designat textilhantverk som lappteknik vilket används i scenografin till Fru Lojal, liksom med jitterbugdansare. Sammanlagt är de 30 personer i föreställningen. Åtta huvudroller, ett band om sju personer spelar musik, tio dansare, och fem barnskådespelare, liksom ytterligare några småroller.

Trots att de har arbetat med föreställningen i ett och halvt år riskerar musikalen att bara framföras den 7–9 mars på Stora Teatern i Göteborg. Samtidigt söker de efter fler scener i Göteborg att spela på, men det handlar om pengar, hur mycket musikalen kan dra in, och om de får napp när de ansöker om stöd. 

– Det är svårt att utvärdera innan vi har spelat och hur den kommer att tas emot. Det är en stor risk om man jämför med en institutionsteater till exempel, Elvira Lindberg.

Och det finns en symbolisk tyngd i att spela på Stora Teatern. I Musikalen om Frigga var flera av karaktärerna hämtade från verkligheten men i Fru Lojal är det bara en verklig person som förekommer – Karl Gerhard, som också själv spelade på Stora Teatern, vilket är också den scen som Musikalen om Frigga uppfördes på. Frigga togs emot med öppna armar förklarar Mikaela Alburg.

– Vi fick väldigt fina recensioner för Frigga, och det är vi glada över, säger hon. 

– Det känns fint att komma tillbaka dit, det blir extra pirrigt, att leva upp till gamla meriter, säger Elvira Lindberg.