Kvinnor utför nästan en timme mer obetalt hemarbete än männen per dag, har huvudansvar för omsorg om barn och äldre släktingar, för projektledning av allt från barnens klädinköp till semestrar. Dessutom har de dubbelt så höga sjuktal som männen, tjänar 80 procent av mäns löneinkomster och är mindre ekonomiskt självständiga. Allt hänger ihop, skriver Lina Stenberg.
”Jag befinner mig i en situation där jag verkligen känner mig osäker och förtvivlad. Jag har börjat fundera på om min partner, som jag har delat livet med i flera år, har en intellektuell funktionsnedsättning.”
Så inleder pseudonymen ”Desperat” sin fråga till DN:s psykologiska experter på ”Insidan” tidigare i veckan. Det är en kvinna som vill ha råd. Hennes man, som hon varit tillsammans med i flera år, fungerar inte som en självständig vuxen, skriver hon. Detta ”har blivit extra påtagligt nu när vi har barn”.
Kvinnan beskriver hur mannen har fått ovanligt mycket hjälp från sina föräldrar, att han inte klarar de mest basala saker. Hon känner sig lurad för att hon efter första barnets födsel inser hur lite han bidrar, eller ens verkar vilja bidra. Och att han dessutom klagar över att de har för lite sex.
Jag läser inlägget och jag tänker först att hon kanske skojar. Att det är en ung kvinna som raljerar över hur ojämställt det fortfarande är 2025 mellan heterosexuella par i världens mest jämställda land. Eller, tänker jag, så vill hon illustrera exakt hur frustrerande det är att bli ”inlurad” i en klassisk kvinnofälla. Att så innerligt hoppas att killen man gillar ska bli vuxen bara han blir sambo och skaffar barn, för att inse att så inte blir fallet. En besvikelse som kan behöva processas genom att skriva in till DN:s psykologer.
Men sedan slår det mig att hon menar allvar. Att hon med sitt brev hoppas att det finns en medicinsk förklaring till hennes mans mansbebis-beteende. Och tänk om det till och med finns en bot?
Och här känns det mest ledsamt. För hennes panik är högst begriplig. Hur ska hon få vardagen att gå ihop om hon både ska vara mamma åt sitt barn och till sin man? Detta var inte vad hon hade signat upp för, och nu måste hon leva med konsekvenserna.
Med reservation för att vi inte vet om det föreligger en faktisk funktionsnedsättning i det aktuella fallet, är det sorgligt att hon verkligen inte är ensam med sina funderingar, sin besvikelse och sin frustration. Mansbebis-sjukan är så enormt utbredd i samhället, och de kvinnor som dagligen sätter plåster på nya sår och som ideligen letar efter nya behandlingsmetoder åt sina män, är så ofantligt många.
Kvinnor utför nästan en timme mer obetalt hemarbete än männen per dag. Kvinnor har huvudansvar för omsorg om barn, för omsorg om äldre släktingar och för projektledning av allt från barnens klädinköp till semestrar. Dessutom har de dubbelt så höga sjuktal som männen, samtidigt som de tjänar 80 procent av mäns löneinkomster och alltså är mindre ekonomiskt självständiga. Allt hänger ihop. Men tänk om männen kunde gaska upp sig? Se till att bli friska? För visst är det väl deras ansvar, och ingen annans.
Jag tänker att en bot eller varför inte ett vaccin mot mansbebis-sjukan kunde prioriteras i forskningen. Varför inte tillverka en spruta som ges till pojkar och som sedan följs upp när de flyttar hemifrån? Eller kanske ett piller att ta varje kväll innan de går och lägger sig, livet ut?
Jag ser potentialen till ett Nobelpris här. Tänk vilket medicinskt genombrott ändå! Och jag ser potentialen för framtidens mer avslappnade kvinnor. Kvinnor som slipper stånga sig blodiga i den dagliga kampen att försöka uppfostra män som vägrar bli vuxna.
Nej, nu är det jag som raljerar. Men jag önskar att det fanns en quick-fix. Och jag önskar att kvinnan som skrivit in till DN, slapp känna sig så desperat. Att hon och alla andra kvinnor fick leva ett vanligt, jämställt liv.
