”När vi nu står i dessa säkerhetspolitiskt osäkra tider och stora resurser ska allokeras om kommer det fortfarande att vara viktigt att säkerställa att vi inte sviker de svagaste, varken i våra egna samhällen eller i världen.” Det skriver Annika Hirvonen, riksdagsledamot för Miljöpartiet de gröna.
Barnen tittar storögt på mig med hakorna vid knäna. “Vill USA:s president bestämma vilken toalett människor ska kissa på?” Jag vet inte vad som går igenom deras huvuden. Är det bestörtning över frihetsinskränkningen för transpersoner som de förfäras över eller fascineras de kanske också lite av att vissa världsledare också är fast i den där åldern när väldigt mycket tankar kretsar kring kiss och bajs?
Det blir mycket diskussion kring frukostbordet om vad som händer i världen. Tack skolan och Lilla Aktuellt för att ni hjälper barn att förstå omvärldshändelserna på barns nivå! Den stora frågan som oftare återkommer nu i våra samtal om nyheterna är om det kommer att bli krig i Sverige. Även om jag känner mig trygg i mina försäkringar om att vi gör vad vi kan för att stoppa att det skulle hända så märker jag hur blotta diskussionen sår en rädsla.
I dessa dagar känns det så självklart att dra slutsatsen om att vi nu behöver mobilisera mycket mer stöd till Ukraina från Europa, men också att Europas länder måste stärka sina egna försvarsmakter. Vi vet inte hur Rysslands anfallskrig mot Ukraina kommer att sluta, eller om det är det sista anfallskriget som Ryssland kommer att starta mot Europeiska stater.
Samtidigt tänker jag på vikten att rusta oss mot risken för att demokratin istället vittrar sönder inifrån. Hur står Europas demokratier sig egentligen rustade mot propaganda och konspirationsteorier? När vi gång på gång hör ryska narrativ och lögner komma ur munnen på president Donald Trump blir det uppenbart hur enormt stor påverkan desinformation kan ha om den når rätt – eller fel. Hur många individer i maktställning behöver påverkas för att ett helt land ska vackla?
Jag är övertygad om att vi också behöver stärka vår motståndskraft mot påverkansoperationer mot vår befolkning. Att något av det klokaste vi kan satsa på är våra barns förmåga att hantera information och sortera mellan trovärdig fakta och rena lögner.
Erfarenheten från kampen för klimatomställning visar dessutom att det räcker gott att så tvivel för att passivisera och få frågan att dala på maktens dagordningar. Låt oss hoppas att detsamma inte gäller säkerhetspolitiken. Eller att om det gäller, att vi med gemensamma krafter lyckas vaccinera oss själva och varandra mot de narrativ som vill så tvivel om vem det var som inledde en olaglig invasion av vem, vem som är diktator och vem som är folkvald.
När vi nu står i dessa säkerhetspolitiskt osäkra tider och stora resurser ska allokeras om kommer det fortfarande att vara viktigt att säkerställa att vi inte sviker de svagaste, varken i våra egna samhällen eller i världen. Det kommer fortsatt krävas enorma insatser för att klara klimatkrisen som är lika existentiell som innan USA-valet. Att det just är från biståndet och klimatanpassningen som medel ska omfördelas i Storbritannien och i EU oroar.
Mina barn är inte ensamma om att oroa sig för krig, och krig är inte det enda som barn och unga oroar sig över. Utöver oron för krig så lever också många barn unga med oro för klimatförändringar, oro för sin egen framtid och ekonomi och oro för att deras barn inte skulle få goda liv. Världens demokratiska ledare har en stor utmaning framför sig nu där man på kort tid behöver samla sig för att fatta svåra beslut. Men det finns också lågt hängande frukter. Flera flugor att slå med samma smäll. Vad sägs om att EU börjar med ett stopp för import av rysk olja och gas.
