Nu har det hänt igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen men med jämna mellanrum dyker samma anklagande argumentation upp. Det handlar om att vi vill se förhandlingsbord i stället för bomber. I mitt fall handlar anklagelserna specifikt om att jag, som bevisligen länge arbetat för kvinnors rättigheter, borde förstå bättre än att kritisera militarismen, skriver Gudrun Schyman.
Det började med att moderaten Gunnar Hökmark i en direktsänd radiodebatt, just efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, menade att vapen och våld var det ända rätta svaret när Ukraina blev ”våldtaget”. ”Tänk om det var en kvinna som blev våldtagen! Vad skulle du har gjort då? Hade du inte hjälpt henne?!” utropade Gunnar Hökmark. Om jag minns rätt svarade jag med att jag knappast hade beväpnat henne men självklart gett allt stöd som situationen kräver. Sjukhusundersökning, samtalsstöd, kontakt med kvinnojour och så vidare., väl medveten om att denna kvinna utsatts för ett brott som ska anmälas och som gett henne ett svårbehandlat trauma för livet.
Nu har exemplet ”våldtäkt” dykt upp igen. En Ivar Lidström, läkarkandidat vid Lunds universitet och värnpliktig gruppchef vid Försvarsmakten, är upprörd över att 105 personer undertecknat ett debattinlägg i Aftonbladet där vi skriver att ”Europa behöver inte ensidigt fler stridsflygplan och missiler, utan dialog och diplomati.” Vi skriver att ”Vi behöver en ny, inkluderande säkerhetsstruktur som bygger på genuint samarbete och multilaterism, grundad i global rättvisa och hållbar fred, inte i fortsatt dominans och konfrontation.”
Ivar Lidström skriver att detta får honom att skämmas. Replik till 105 debattörer om militära upprustningen: Ni borde skämmas. Och han tycker att jag borde skämmas extra mycket. Han skriver ”Gudrun Schyman, du har alltid kämpat för kvinnors rättigheter. Vad säger du till de kvinnor som massvåldtagits i Ukraina? Att diplomati hade skyddat dem?”
Han har alltså samma tankemönster som Gunnar Hökmark. Att det är våld i väpnad form som ska skydda kvinnor och barn. På samma sätt som idén om att det är väpnat våld som ska skydda hela länder. – Nu är Moder Svea i ett utsatt läge så nu måste vi stärka familjebanden i västvärlden genom en gigantisk militär upprustning och med Natomedlemskap och USA-baser runt om i landet.
Är det vad en våldtagen kvinna efterfrågar? I antologin Är Sverige säkert nu? perspektiv på Nato och svensk säkerhetspolitik (Carlsson Bokförlag) skriver bland annat Maud Eduards att frågan om kopplingen mellan militariserad säkerhet och sexualiserat våld faktiskt är mer akut än på länge men att det ändå är skrämmande tyst om sambandet mellan militarism, maskulinitet och mäns våld. Och detta trots att många feministiska forskare och aktivister för fred, antimilitarism och ickevåld höjer sina röster. Modern historia visar, skriver Eduards, att hundratusentals kvinnor våldtagits av soldater under båda världskrigen. Hänsynslöst våld har även plågat kvinnor i andra konflikter, som folkmordet i Rwanda 1994 och i den decennielånga konflikten i Bosnien-Hercegovina 1992–1995. Numera vet omvärlden också att amerikanska soldater våldtog under krigen i Korea och Vietnam.
Kvinnokroppen utgör i själva verket en måltavla i sig. Genom att våldta, skända och döda motståndarsidans kvinnor utsätts de män som inte lyckats skydda ”sina” kvinnor för en symbolisk stympning. Våldtäkt blir på så sätt en strategi för att förnedra motparten och säkra sina egna framgångar.
Våldets funktion är densamma varhelst vi befinner oss. Det handlar om makt och kontroll genom hot om våld och utlöst våld. Det gäller i den intima relationen, på samhällets samtliga arenor och slutligen i den internationella sfären, då i form av en militariserad våldsutövning.
När jag skrev under artikeln i Aftonbladet så gjorde jag gemensam sak med kvinnor runt om i hela världen. Vi kräver vapenvila och fredsförhandlingar. Vi kräver upprättelse för alla de kvinnor som historiskt fallit offer för militarismens härjningar och vi kräver en ny, inkluderande säkerhetsstruktur som bygger på genuint samarbete och multilaterism, grundad i global rättvisa och hållbar fred, inte i fortsatt patriarkal dominans och konfrontation.
