KAJ som på lördagkvällen uppträder i Eurovisionfinalen uppvisar en manlighet som inte gör anspråk på dominans och visar att lokalpatriotism inte behöver innebära främlingsfientlighet. Det skriver Filip Hallbäck som också anser att det är skamligt att Eurovision Song Contest tillåter Israel att delta trots att allt fler experter anklagar landet för att bedriva ett folkmord palestinierna.
Det började med att den finlandssvenska humorgruppen KAJ något överraskande kvalificerade sig till finalen i Melodifestivalen. Trots att de är ett rutinerat, sammansvetsat gäng, som har jobbat ihop sedan 2009 och som gjorde ett proffsigt och avancerat scennummer, var de ändå förhållandevis okända.
Deras sympatiska och festliga Bara bada bastu betraktades till en början som ett slags spexigt ploj men låtens popularitet växte av egen kraft och kom att på allvar utmana det etablerade musiklandskapet i Melodifestivalen. Som enda svenskspråkiga bidrag skrällde KAJ i finalen, när de vann över välkända och respekterade artister som Måns Zelmerlöw, Greczula, John Lundvik och Klara Hammarström. Enligt KAJ-medlemmarna hoppades man på att kanske få några spelningar till sommaren, men tiden visade sig vara mogen för ett riktigt genombrott för den breda allmänheten.
Det var något befriande med att denna musikgrupp gick segrande ur den svenska uttagningen. Inte bara för att det uppenbarligen fanns ett uppdämt behov av lättsamma, sprudlande låtar som motvikt till de oroväckande stämningar som framkallas av de nyckfulla och disharmoniska tongångar som för närvarande präglar världspolitiken.
Den tidigare framgångsmusiken, där bidragen försöker efterapa redan framgångsrika låtar, började nå vägs ände. Väldigt många hade uppenbarligen tröttnat på de senaste 15 årens kliniskt rena, pretentiösa, massproducerade poplåtar. Det behövdes något nytt, framför allt en känsla av närvaro och uppriktighet. Något som kanske inte framstår som perfekt vid första anblick men som bottnar i något levande och personligt. Att vissa smakdomare försökte misskreditera KAJ och avfärda dem som ”oseriösa” var inget annat än ett uttryck för en kälkborgerlig fisförnämlighet.
Vörå som en plats för alla
Jag får anledning att återkomma till det ämne som Hufvudstadets kulturchef Andrea Svanbäck skrev i en DN-krönika, som föranledde att tv-producenten Karin Gunnarsson hörde av sig till KAJ med en förfrågan om medverkan i Melodifestivalen.
I ljuset av ett tidevarv när högerextrema stämningar sveper över stora delar av Europa och förordar en återgång till traditionella könsroller, framstår KAJ som ett välkommet avbrott. Än i dag när man försöker att förknippa manlighetsideal med egenskaper som känslomässig otillgänglighet och hårda tag, är det befriande att det finns tre unga män från Vörå som med kärlek i rösten sjunger om småstadslivets absurditeter och andra livsbejakande iakttagelser. Det är lätt att man skrattar åt deras fyndiga texter, men bakom det skojfriska finns något större som anknyter till kombinationen av maskulinitetsnormer och lokal stolthet.
KAJ gestaltar en typ av manlighet som inte gör anspråk på dominans och visar att det är möjligt att vara lokalpatrioter utan att behöva vara främlingsfientlig. Att man kan ära sitt ursprung, utan att för den sakens skull bygga murar mot omvärlden. De bär sin österbottniska identitet med stolthet och självdistans, utan att trampa in i nationalismens snäva gränder. Deras Vörå är inte ett ställe där ”vi” står mot ”dom” – det är en plats där bykulturen tillåts vara lite uppsluppen och där alla får vara med, oavsett om man råkar vara hemvändare eller stadsbo. Hos KAJ blir Vörå ett slags kreativitetens källa. En specifik ort med sin historia och demografi och samtidigt något som görs universell och allmängiltig. Det kan jag uppleva som ett lika uppfriskande som nödvändigt närmande åtminstone i en svensk kontext, med tanke på att landsbygdslivet är något som man från urbant håll missaktat och att vita arbetarklassmän i glesbygd i princip har blivit ett kodord för SD-väljare.
Humortrions mjuka framtoning är inte ett undantag för deras maskulinitet: Det är själva grunden i deras maskulinitet. Och kanske just därför är det så många, oavsett kön, ålder och bakgrund, som känner sig hemma i deras musikaliska värld. Den bygger nämligen inte på hierarkier, utan på igenkänning. KAJ visar att mjuka, ömsinta och inkluderande egenskaper inte bara är ett framgångskoncept, utan uppenbarligen också något efterlängtat och älskat. Det är som att man vill vara en del av den värld som de gestaltar i sin sång, dans och egensinniga humor.
Är det något KAJ har visat med sitt segertåg i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är det att förändring inte alltid behöver vara konfrontativ. Ibland räcker det med att tre godhjärtade, ödmjuka och briljanta killar från Österbotten kliver upp på en scen med en hyllningslåt till bastukulturen – för att något stort ska börja röra på sig.
Skamligt att Israel tillåts medverka
För övrigt anser jag att det är skamligt, rentav moraliskt förkastligt att ESC-ledningen fortfarande tillåter Israel att medverka i den internationella tävlingen. Detta måste påpekas och understrykas, därför att Israels regering begår folkmord av palestinierna inför öppen ridå, liksom krigsförbrytelser, apartheid och illegal ockupation. Det finns ingen internationell organisation som inte använder sig av dessa begrepp för att beskriva Israels agerande.
Den israeliska regeringen har dessutom öppet klargjort sina planer på etnisk rensning längs Gazaremsan och sedan två månader tillbaka förhindrar man all införsel av mat, vatten och mediciner till den palestinska lokalbefolkningen som befinner sig instängda. Vad krävs för att bojkotta Israel så som man gjorde med Ryssland efter den ryska invasionskriget i Ukraina? Medan palestinska barn svälter ihjäl och vårdpersonal attackeras av israeliska styrkor, sjöng Israels representant Yuval Raphael New day will rise (för vem kan man fråga sig?).
