”Jag skäms å regeringens vägnar, men jag skäms också för att vara svensk. Hur kan en tidigare så självklar hållning, att ha ett högt internationellt bistånd och att självklart hjälpa vid krig, kriser och katastrofer, plötsligt inte gälla?”, frågar sig Lina Stenberg, vd och grundare av Jämställdhetsinstitutet.
Hur mår egentligen vår statsminister när han ser bilderna, de på skelettliknande spädbarnen, med stora ihåliga ögon? Hugger det till i hjärtat på honom när han ser mammornas desperata blickar?
För han har väl inte kunnat undgå bilderna. Det skulle kunna vara den enda ursäkten, tänker jag hastigt. Men nej, det finns ingen ursäkt.
Eller kanske har han missat FN-prognosen som kom i veckan, den att 14 000 barn kan räddas från att dö av hunger om de får mat inom de närmaste dygnen? Att över en miljon barn är nära svält? Eller så tror han inte på det.
Jag försöker förstå hur han och övriga Tidöregeringen resonerar när de fortsätter neka palestinierna hjälp. Försöker snälltolka, men det blir svårt. Sverige är nämligen det enda landet jämte USA som väljer att inte stötta Gaza-borna genom bistånd till FN-organisationen UNRWA. Detta trots att biståndsmyndigheten Sida och det svenska Raol Wallenberg-institutet krävde i veckan att regeringen skyndsamt tänker om.
Istället för att göra sitt yttersta för att rädda liv – barns liv – gör regeringen alltså ingenting. De tittar bort och låtsas som att det regnar. Men att barnen är de största förlorarna i Gaza är inget nytt. I över ett och halvt år har tusentals barn dödats, av bomber, av sjukdomar eller skador. För att inte tala om alla barn som bär på livslånga men – fysiska och psykiska – av Israels enorma övervåld.
Att inte göra någonting är att välja sida. Det är att stå på Israels sida i konflikten. Och det måste sägas, Ulf Kristerssons hållning är att stå på fel sida av historien. Det är någonstans att okeja det som sker i det pågående folkmordet. Och det är fullkomligt vidrigt.
Jag skäms å regeringens vägnar, men jag skäms också för att vara svensk. Hur kan en tidigare så självklar hållning, att ha ett högt internationellt bistånd och att självklart hjälpa vid krig, kriser och katastrofer, plötsligt inte gälla? Hur kan det få vara viktigare att hålla sig väl med krigsmakten Israel än att stå upp för folkrätt, mänskliga rättigheter och humanism?
Och jag är övertygad om att det hade varit annorlunda med en annan regering. Visst hade ett rödgrönt styre självklart agerat annorlunda? Visst hade Sverige fortsatt att hålla fanan högt som den solidariska biståndsgivaren, om statsministern hetat Magdalena Andersson istället för Ulf Kristersson?
Att stå på rätt sida av historien är inte oviktigt. Som vetskapen om att Sveriges regering med Tage Erlander i spetsen, räddade nästan samtliga danska judar undan nazisterna. Eller att vi varit måna om att inte bara upprätthålla det så kallade biståndsmålet med 0,7 procent av BNP, utan under långa perioder varit uppe i hela en procent. När Sverige går i täten och är drivande i internationell solidaritet, då står vi inte bara upp för det rätta. Vi inspirerar även andra, och vi blir fler.
Jag hoppas att svenskarna ser skillnaderna här. Förstår vad en högerregering egentligen går för när det kommer till humanistiska värderingar och Sveriges roll i internationell politik. Att det finns ett annat sätt och att det går en skiljelinje mellan svenska partier i hur man agerar när barn dödas i ett folkmord.
Nästa höst är det val, men så länge kan ju inte barnen i Gaza vänta. Till dess kan inte Ulf Kristersson kan komma undan med att rycka på axlarna när små barn svälter. Små barn vars liv han hade kunnat rädda.
