Medan staten kartlägger “invandrares värderingar” växer högerextremismen – det största hotet mot demokratin enligt Säpo. Samtidigt tiger regeringen om att migrationsministerns son varit aktiv i nazistiska nätverk. Det är inte en slump. Det är ett mönster. Ett system som pekar finger utåt men skyddar våldet i sina egna led, skriver samtalsterapeuten och författaren Ida Ali Lindqvist.
Regeringen vill kartlägga värderingar hos människor som antas ha en annan bakgrund än svensk. Det sägs handla om fakta. Men i praktiken är det ett politiskt projekt som pekar ut vissa grupper som avvikande, misstänkta och mindre tillhöriga. Ett sätt att säga: Bevisa att du hör hemma här.
Samtidigt införs visitationszoner – inte i Östermalm. Inte i Södermalm. Inte i Lidingö. Utan i orten. Där barn redan växer upp med stigmatisering, övervakning och låg tillit från samhället. Vad gör det med ett barn att växa upp i ett land där ens kropp ses som misstänkt, där ens framtid är villkorad, där ens föräldrar måste utvärderas?
Det här är inte neutral politik. Det är ett systematiskt misstänkliggörande. En politik som förstärker den psykiska belastning många barn och unga i minoritetsposition bär – en ständig vaksamhet mot att bli ifrågasatt, avvisad, diskriminerad. Och det börjar tidigt. I skolan. På bussen. I trygghetskontroller. I varje blick som säger: Du hör inte riktigt hit.
Och medan staten mäter värderingar hos dem som inte ses som “riktigt svenska”, blundar man för det våld och den kontroll som utövas inom majoritetssamhället.
Vad menar politiker egentligen med “den svenska kulturen” som andra ska anpassa sig till?
Menar de en kultur där kvinnor i glesbygd inte kan anmäla våldsamma män utan att själva tvingas fly? Där män äger jaktvapen och är släkt med polisen? Där tystnaden skyddar förövaren och offret skuldbeläggs?
Menar de en kultur där unga hbtqi-personer inte vågar leva öppet, där byn är för liten och hoten för stora? Där könsöverskridande uttryck är något att viska om – eller förneka helt?
Menar de ett samhälle där barn växer upp i slutna religiösa miljöer, som inom Jehovas vittnen eller andra kontrollerande samfund, där lydnad går före barns rättigheter – och där ingen ingriper? Detta är också hederskultur. Svensk hederskultur. Den är inte ny – den är bara normaliserad. För att den är vit. För att den inte utmanar majoritetens självbild.
Samtidigt som staten vill kartlägga invandrares värderingar, blundar man för att migrationsministerns son varit aktiv i nazistiska nätverk.
Det är inte oro för extremism – det är en politik som bara ser hot när de kommer från fel håll.
Det är inte människor med annan bakgrund som hotar Sverige. Det är den politik som föraktar dem. Det är tystnaden som normaliserar hat. Det är vår oförmåga att se förtryck när det utövas av majoriteten.
Vi måste se det för vad det är: en maktordning som bygger på dubbelmoral. På ett vi och ett dem. På berättelsen om svenskhet som överordnad, och andra som potentiellt farliga.
Om vi låter detta fortgå utan protest, är vi inte bara tysta. Vi är medskyldiga.
Det är inte deras värderingar som ska kartläggas. Det är statens svek mot sin egen befolkning. Och vår skyldighet att stå upp – inte för svenskhet, utan för människovärde.
För det finns ingen entydig svenskhet. Den är en illusion. Ett verktyg.
Byggd på en idé om normalitet som aldrig gjort upp med sin koloniala historia. Med sin rasism. Med sitt våld.
Och så länge vi låtsas att ”svensk kultur” är något neutralt och universellt – kommer vi fortsätta använda den som ett vapen.
