Sverige har förändrats. Istället för att stå upp för de värden som en gång gjorde Sverige beundrat ser vi nu en politik som prioriterar stängda gränser, misstänksamhet mot oliktänkande och ovilja att erkänna folkrättsliga övergrepp. En politik som inte bara förändrar Sverige, utan också skadar vårt internationella anseende, skriver journalisten och författaren Ali Alabdallah.
Sverige har länge betraktats som ett extremt land – men inte alltid i negativ bemärkelse. I internationella studier har vi pekats ut som världens mest sekulära och individualistiska nation. Vi har hyllats för vår öppenhet, jämlikhet och betoning på personlig frihet. Men något har förändrats. Under de senaste åren har Sverige tagit stora kliv mot en annan sorts extremism – en politisk extremism med högerprofil, som skapar oro både inom landet och utomlands.
Senast väckte Sverige uppmärksamhet internationellt när det avslöjades att migrationsminister Johan Forssells son haft kopplingar till högerextrema klubbar. Det som kanske tidigare kunde avfärdas som ungdomligt oförstånd blev en symbol för hur nära extremhögern har kommit maktens kärna i dagens Sverige.
Men det stannar inte där. Under ledning av samma minister har Sverige utvecklat en migrationspolitik som i sig blivit extrem. Medan länder som Kanada aktivt lockar till sig högutbildad arbetskraft från hela världen, riskerar Sverige att förlora människor som redan bor här, som pratar svenska, arbetar eller studerar – och som vill bidra till samhället.
Ett exempel är Zahra Kazemipour och hennes man Afshad Joubeh, undersköterskor på Södersjukhuset i Stockholm. De fick arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en möjlighet som togs bort den 1 april 2025. Om deras ärende inte avgörs i tid, kan de utvisas, trots att de behövs i vården och har levt i Sverige i flera år. Sveriges Radio rapporterade om deras fall den 31 mars.
Ett annat fall är Nadja Vasiljevic, 21 år, som enligt SVT Helsingborg nu hotas av utvisning till Serbien – ett land hon inte har någon kontakt med. Nadja Vasiljevichar bott i Sverige sedan hon var 13 år. Hon pratar flytande svenska, pluggar till sjuksköterska i Helsingborg och spelar i A-laget i volleybollklubben Kronan i Landskrona. Att kalla henne ”integrerad” vore en underdrift – ändå ska hon nu lämna landet hon betraktar som sitt hem. Hur hamnade vi här?
När regeringen dessutom nyligen meddelade att den vill frysa EU:s handelsavtal med Israel – ett försiktigt steg i rätt riktning enligt många – gick vice statsminister Ebba Busch (KD) till hård motattack. Hon valde att beskriva Israel som ett land som ”gör hela världen en tjänst”, trots den omfattande internationella kritiken mot landets agerande i Gaza. Uttalandet illustrerar den allt djupare ideologiska splittringen inom högern – och hur långt bort från diplomati och rättvisa delar av regeringen har hamnat.
Det är en sak att Sverige har en lång tradition av stark individualism och sekularism, vilket enligt statsvetaren Katarina Barrling gör vår kultur unik i världen. Men det är en helt annan sak när denna särart börjar kombineras med en nationalistisk, konservativ och ibland direkt högerpopulistisk agenda.
Istället för att stå upp för de värden som en gång gjorde Sverige beundrat – rättvisa, jämlikhet, skydd för mänskliga rättigheter – ser vi nu en politik som prioriterar stängda gränser, misstänksamhet mot oliktänkande och ovilja att erkänna folkrättsliga övergrepp. En politik som inte bara förändrar Sverige, utan också skadar vårt internationella anseende.
Sverige har blivit ett extremt land – inte längre bara för sin värderingsmässiga särställning, utan också för sin nyvunna ideologiska position. Det vill säga inom sin politik, särskilt migrationspolitiken och utrikespolitiken.
Ali Alabdallah, [email protected], är journalist och författare
