Att vara osynlig genom att vara synlig 

Att vara en ung tjej med autism och adhd på gymnasiet, är som att vara en ensam seglare i en båt som ständigt verkar vara på väg att kapsejsa. Men alla på land tycker att det går bra, eftersom båten ändå rör sig framåt. De ser inte alla strömningar under ytan. 

De ser inte vinden som slår mot seglet, eller de ständiga korrigeringarna jag tvingas göra för att hålla mig på kurs. För många är jag ”bara” en tjej som borde vara mer som alla andra. Någon som borde passa in och inte ifrågasätta. Det här är min berättelse om hur jag som ung tjej med neurodiversitet ofta blev missförstådd på gymnasiet – och om hur mina svårigheter förlorade sig i förväntningar om att jag ”skulle klara mig ändå”. 

Under gymnasietiden var det svårt att känna att jag verkligen hörde hemma någonstans. En stor del av det handlade om min vilja att förstå. Jag ville alltid veta varför saker var på ett visst sätt. Varför en viss information skulle läras in, varför vi skulle tänka på ett specifikt sätt eller varför lärarna sa saker som jag inte förstod. För många av mina lärare var det här ett hot mot deras auktoritet eller, ännu värre, ett tecken på att jag var argumenterande. Istället för att se att jag bara ville skapa mig en förståelse och inte ifrågasätta på ett negativt sätt, såg de mig ofta som besvärlig. Jag ville inte vara ”problem”, men det var svårt att uttrycka min nyfikenhet på ett sätt som inte tolkades som kritik eller upplopp. 

”De såg inte de tysta striderna”

Min autism gjorde att jag hade en stark känsla för rätt och fel, särskilt när det kom till information. Om jag hörde en sak som jag ansåg var fel, ville jag påpeka det. För mig var det inte bara en fråga om att ”vara rätt”. Det var en känsla av att inte kunna acceptera något som inte stämde, för det rubbade min inre ordning. Men istället för att mina påpekanden sågs som ett sätt att skapa diskussion och djupare förståelse, blev jag ofta bemött med ett tveksamt uttryck eller till och med översitteri om att ”jag var för svår”. Det var sällan någon som stannade upp och försökte förstå varför jag reagerade som jag gjorde. 

Det var inte ovanligt att få höra ”vi vet att du kan, varför gör du så här?” när jag missade något eller gjorde slarvfel på prov. Det var den allmänna attityden gentemot mig – att jag inte var tillräckligt uppmärksam, att jag inte var ”tillräckligt bra”, eller att jag inte ansträngde mig. Men de förstod inte. De såg inte de tysta striderna jag kämpade med varje dag. Tankarna som var som en virvelvind i mitt huvud. Känslorna som var omöjliga att hantera när jag inte visste hur jag skulle reglera dem. De extrema svårigheterna med att komma ihåg små detaljer och hålla ordning på alla inlämningar. 

Inte en fråga om vilja

Adhd:n skapade en ständig kamp mot tid, struktur och fokus. För många utomstående var jag bara en ”klumpig” eller ”slarvig” person. Någon som kunde mer men som ofta inte ”presterade på rätt nivå”. Jag blev ofta anklagad för att vara lat eller för att inte anstränga mig tillräckligt, utan att någon förstod att mina svårigheter inte var en fråga om vilja. Det var inte så att jag inte ville lyckas, utan snarare att jag kämpade med att hålla alla bollar i luften. Att minnas detaljer och att känna mig närvarande i varje klass. Det var lätt att maskera min problematik när jag på ytan verkade vara högfungerande, och därför borde jag klara det också. Ingen såg alla de gånger jag satt uppe sent, gick igenom varje uppgift igen och igen bara för att inte göra något fel. 

Men den största utmaningen kom från att vara en tjej som var både högljudd och osynlig på samma gång. Jag var aldrig riktigt tyst, aldrig riktigt ”den som passade in”, vilket var en ständig källa till frustration för mig. Jag blev ofta sedd som någon som inte visste när det var dags att hålla tyst. Jag lärde mig tidigt att tysta mina egna tankar, att hålla tillbaka mina synpunkter för att inte verka för mycket. Men jag kunde inte alltid göra det. I klassrummet, i samspelet med andra, var jag aldrig riktigt där men ändå alltid i vägen. En paradox som ingen ville förstå. 

Se mig för den jag var

Det blev tydligt att mina lärare inte såg på mig som en individ med särskilda behov. De såg mig som en ”högfungerande” elev och förväntade sig att jag skulle klara mig själv, trots att min autism och adhd inte alltid tillät det. Jag var inte deras projekt, utan ett exempel på någon som borde vara mer ”som alla andra”. Men att passa in är inte alltid möjligt när man inte ens förstår varför vissa sociala regler finns, eller varför man inte kan fokusera när alla andra gör det utan problem. Jag önskade mig inte mer, jag ville bara att någon skulle se mig för den jag var och för de utmaningar jag hade. 

Så många gånger hade jag velat att någon skulle sätta sig ner och lyssna. Förstå att mina brister inte var resultatet av lathet eller att jag var ”jobbig” på ett personligt plan. Jag ville att de skulle förstå att det jag sa inte alltid var kritik, utan en önskan om att skapa en bättre förståelse. Jag ville ha ett stöd som gick utanför de vanliga ramarna. Men ofta var det jag som var den där ”problematiska” eleven som krånglade till det. 

När jag ser tillbaka på gymnasiet är det som en lång, tyst kamp om att vara mig själv, i en värld som inte förstod mig. Jag hoppas att fler kan få chansen att vara synliga, inte för sina svårigheter, utan för sina styrkor och förmågor. Att de ska kunna finnas där med sina frågor, sina påpekanden och sina egna sätt att vara. För om man inte ser hela bilden, så förloras mycket på vägen. Och för oss som har svårt att passa in, är det ibland den lilla biten av förståelse som gör hela skillnaden.