”Jag väljer att tro att vi, kvinnor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, är kapabla till mer än vad samhället låter oss tro. Vi måste själva bestämma hur vi vill bli behandlade, för det är genom det synsättet vi kan påverka hur andra bemöter oss”, skriver Johanna Månsdotter som ofta kände sig som en isbjörn i öknen under skoltiden.
Jag satt inlåst på skoltoaletten, som så många andra dagar. En tår rann nerför min kind, medan jag grät över att aldrig känna mig tillräcklig och över att jag ständigt kände mig som ett problem. Känslan av att aldrig höra hemma någonstans tycktes alltid förfölja mig. Jag kände mig som naturen, instängd i en grotta, som en våg utan rörelse, som eld utan glöd – värdelös i en värld där jag inte passade in.
Mina klasskamrater kunde mobba mig utan att någon vuxen reagerade, men så fort jag gjorde ett misstag fanns det alltid konsekvenser. Det fick mig att känna mig oviktig, som om andra hade mer värde än jag, trots lärarnas prat om ”alla barns lika värde”. Denna orättvisa växte till frustration och senare till ett hat och en önskan om att hämnas.
Anpassade mig för att passa in
Vi människor är fångade i vår egen uppfattning om verkligheten och drar lätt slutsatser utifrån vad vi känner till, men att inte inse vad vi inte vet är enligt mig ett stort misstag. Det är lätt att anta att andra människor fungerar på liknande sätt, utan förståelse för att verkligheten är mer komplicerad än vad vi själva förmår förstå. Med det tankesättet blir det lätt att döma andra människor innan man givit dem en ärlig chans. Som autist har jag blivit bemött av alldeles för många människor som inte givit mig en chans.
Vidare har jag lärt mig att anpassa mig för att kunna passa in, vilket har bidragit till ett för mig mer öppet sinne. Jag har accepterat att följa sociala regler även när jag inte förstår dem. Men trots min ansträngning att förklara mig själv, har jag ofta känt att andra inte gör samma ansträngning för att förstå mig. Andra, som anses ”normala,” behöver sällan förklara sig själva, och ändå förväntas jag acceptera deras sätt att vara, medan de inte accepterar mitt. Jag har därför lärt mig att jag inte behöver förstå alla sociala koder för att kunna respektera att de finns. Tidigt lärde jag mig att tänka bortom det jag upplevde, och min fantasi blev ett viktigt verktyg. Den hjälpte mig att föreställa mig en verklighet där jag var accepterad och respekterad. Jag insåg att min viljestyrka snarare än min naturliga förmåga kunde leda till framgång.
”Som en isbjörn i öknen”
Med både adhd och autism hade jag stora svårigheter i skolan och blev ofta påmind av lärare om att jag inte dög. Jag var som en isbjörn i öknen, dömd att misslyckas. Jag förstod att jag behövde kämpa för att lyckas eftersom jag inte var naturligt anpassad för skolmiljön. Men med föreställningsförmågan kunde jag se mig själv som en duktig elev och atlet.
När jag fick adhd-medicin blev jag som en annan person. Jag insåg att jag kanske, med lite tur och vilja, kunde ”lyckas”. Snart kunde jag lösa ekvationer och skriva texter lika enkelt som att cykla. Men mina framsteg kändes otillräckliga, för i skolan värderades inte kreativitet eller abstrakt tänkande. Istället förväntades vi klara av en överfylld klassmiljö, läsa långa instruktioner och förstå vaga frågor – egenskaper som jag inte alltid hade. Skolan verkade mer värdera robotliknande beteende än kreativitet.
Fick nog en regnig eftermiddag
Att leva med adhd och autism i skolan känns som att vara en cirkel som tvingas passa i en triangel. Självmordstankar var ofta närvarande, och känslan av att aldrig vara tillräcklig och att ständigt bli förkastad följde mig. Jag lärde mig att inte jämföra mig med andra, men jag kunde inte låta bli. Jag behövde ständigt överprestera för att duga. Att vara medelmåttig räckte inte för mig. Jag behövde högsta betyg och träna hårt för att ens komma i närheten av att känna mig värdig.
En regnig eftermiddag fick jag nog. Om samhällets normer säger att jag aldrig duger som jag är, så är dessa normer inte värda min lojalitet. Jag väljer hellre att leva mitt liv som mig själv, även om det innebär konflikter. Om andra inte tror på mig, får jag tro på mig själv. Jag kanske inte kan påverka allt som händer runt omkring, men jag kan styra hur jag ser på mig själv och på världen. Mina val, både i handling och tanke, formar vem jag är. Jag väljer att tro att vi, kvinnor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, är kapabla till mer än vad samhället låter oss tro. Vi förtjänar respekt, och det faktum att många av oss inte inser detta gör mig ledsen. För endast genom tron på en förändring kan vi skapa den. Vi måste själva bestämma hur vi vill bli behandlade, för det är genom det synsättet vi kan påverka hur andra bemöter oss.
Lyssna på oss
Det här är den femte artikeln i en serie om hur målgruppen i Lyssna på oss uppfattar bemötandet av skolpersonalen i gymnasieskolan. Lyssna på oss är ett projekt som drivs av Demokratipiloterna för att öka kunskapen och förbättra bemötandet av ciskvinnor, cisflickor och assigned female at birth.(afabs) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar autism och adhd. Genom att öka kunskapen hos yrkesverksamma inom vård, skola och myndigheter bemötandet av målgruppen förbättras.
