Det här är inte bara en berättelse om två personer och en bok. Det är en berättelse om hur smärta paketeras till inspiration, hur ansvar tvättas rent under ord som ”frihet” och ”förlåtelse”, och hur en kvinnas uthållighet kan förvandlas till scenografi i en mans hjälteresa, skriver Ida Ali Lindqvist, sakkunnig inom våld i nära relationer, samtalsterapeut och författare.
Jag har följt debatten om Julia Dufvenius och Christopher Wollters bok Välkomna till vårt äktenskap – kuken. För att förstå hur boken presenteras har jag läst Christopher Wollsters egna inlägg på Instagram inför och efter boksläppet. Jag önskar att jag inte behövde skriva den här texten – men narrativet de bygger går inte att låta stå oemotsagt.
I hans ord handlar det om ärlighet, förlåtelse och frihet. Men mellan raderna växer en annan berättelse fram: en berättelse där handlingar som orsakat smärta och svek omvandlas till något utvecklande, meningsfullt – nästan vackert. Jag har läst hans inlägg och kommenterar dem för att synliggöra vad som enligt mig faktiskt sägs.
Han skriver att detta inte har varit en enkel resa eller enkel bok att skriva, men att han hoppas att den ska hjälpa andra. Han skriver att boken handlar om hur man jobbar sig igenom det smärtsamma och skamfyllda: ”Hur total ärlighet, rätt hjälp, acceptans och förlåtelse kan möjliggöra ett nytt liv. Att få bli den man vill vara. Att bli fri.”
Friheten blir hans. Kvinnan får rollen som publik – stå kvar, uthärda, förlåta. Allt för att han ska få bli ”den han vill vara”. Så inspirerande.
”Priset? Att vi blottar oss. Jag hoppas det är värt det. Jag skulle haft svårt att förlåta mig själv om jag, av rädsla, inte vågade ge ut boken.”
Men åh så fint…Priset reduceras till hans obehag över att skriva ner det. Inte hennes år av lidande, inte barnens verklighet. Bara hans rädsla.
Christopher Wollter berättar att bokens tidspann går från att han och Julia Dufvenius träffades 1998 till 2009 – då han fick ”rätt hjälp” – framåt tills i dag. Elva år av hennes uthärdande blir till en tidslinje över hans väg mot insikt. Så praktiskt att kvinnors liv kan fungera som bakgrund till mäns utvecklingsresor.
”Den kommer säkert uppröra men förhoppningsvis också beröra, ge ökad förståelse och gråskolor till beroenden som fortfarande är stigmatiserade: sexberoende/medberoende.”
Gud så bedårande: Förståelse och gråskala. Ingen behöver kallas förövare, ingen behöver kallas offer – alla är lika inblandade i misären.
Han förklarar vidare att han inte är stolt över den han var då, men att han är stolt över vem han är i dagsläget, över att han varit nykter i över sexton år, och över hans och Julia Dufvenius gemensamma arbete som lett hit, till boken.
Från självförakt till stolthet. Från han-som-skadar till han-som-överlevt. Och hon? En biroll i hans saga. Nä men det är klart, det är så vi brukar skriva historier om män.
Han fortsätter genom att tacka alla som har stått vid deras sida, och tackar Julia Dufvenius för att de båda vågade hoppa. Utan dessa personer hade boken inte varit möjlig förklarar han.
Så fint. Tack till alla – och tack till Julia, för att hon så generöst lånade ut sitt liv till projektet. Nä men verkligen, vilket teamarbete.
Han fortsätter: ”Imorgon är en stor dag. Jag tror jag är redo och hoppas att ni också är det. Det blir en ny början. Jag är rädd och full av tillit… Dags att hoppa. Dramatiskt? Lite.”
En trailer inför premiären. Hjälten gör sitt språng – inte bort från det hon redan överlevt, utan rakt in i rampljuset. Dramatiskt? Lite. Passande? Väldigt.
Det här är inte bara en berättelse om två personer och en bok. Det är en berättelse om hur smärta paketeras till inspiration, hur ansvar tvättas rent under ord som ”frihet” och ”förlåtelse”, och hur en kvinnas uthållighet kan förvandlas till scenografi i en mans hjälteresa. När detta presenteras som något ”ärligt” och ”modigt” riskerar vi att cementera ett mönster där den som skadar får vara protagonisten – och den som drabbats, birollen.
Och jag då? Jo, jag får väl nöja mig med att vara hon som förstörde stämningen. Dramatiskt? Lite. Passande? Väldigt
