Och vi darrar av sorg och skam för vi vet att vi har både barn och barnbarn som kommer att fråga oss vad vi gjorde. Så vi organiserar oss i både klimat- och fredsrörelser, för vi vet att allt hänger ihop, skriver Gudrun Schyman.
Vilka ord ska man egentligen använda för att beskriva det vansinne som nu pågår. På alla plan. Globalt, regionalt och lokalt. Accelererande klimatkris, massiv militarism, krackelerande välfärd, regeringsledd främlingsfientlighet och ett politiskt spel som får de flesta att stänga av TV:n. Jag vet inte själv när det var så dystert senast .
Det paradoxala är att jag samtidigt aldrig har mötts av så många människor som säger till mig ”Jag saknar dig i politiken!”. Och jag håller med. Inte för att det skulle handla om mig personligen, för det gör det inte, men också jag känner saknaden efter politiker som uppfattas som människor av kött och blod, med egna livserfarenheter som tränger undan talepunkterna, med modet att stå upp även när det blåser motvind, som kan föra ett intellektuellt hederligt och kunskapsbaserat resonemang och som prioriterar möten med vanliga människor framför media. Jag bär på samma saknad.
Samtidigt – en utveckling där alltfler tar avstånd från politiken, stänger av och stänger in sig i den egna bubblan, skrämmer mig på djupet. Det handlar om demokratins ställning och fundament för förändring. Därför slutar jag aldrig att söka orden.
Jag hittar ett tal av Sara Lidman. Hon höll det i Jakobs Kyrka i Stockholm den 11 november 1956, efter Sovjetunionens invasion av Ungern.
”Och gång på gång
Dessa årslånga dygn
Tänker man:
Men detta måste väl ändå inte få pågå?
Någon måste väl ändå utplåna denna orättfärdighet?
Måste inte själva naturen ingripa mot denna ondska?
Stundom är det så förnedrande att vara människa
Att man hellre vädjar
Till moln och gräs
Än till människor
Om nåd för mänskligheten.
Oh, att vi läste i en gammal historiebok om detta barbari.
Att vi när som helst kunde se upp från texten och säga:
Människor var så grymma förr.
Nu skulle sånt aldrig kunna hända…
Men vi läser tidningar från nuet
Och darrar av sorg och skam”.
Sara Lidmans ord har inte tappat sin giltighet. Tvärt om. Men när vi läser dem i dag kan vi också dra lärdomar.
Flera av oss har varit med som den tid som förflutit mellan 1956 och nu. Från 70-talets välfärdsbygge och framtidsoptimism, genom 1980-talets avregleringar och privatiseringar, fram till en gränslös och global konsumism, buren av ett ekonomiskt tillväxttänkande som med sin bas i militarism och patriarkal makt, får orättvisorna att explodera och hela den planetära balansen att skälva.
Och vi darrar av sorg och skam för vi vet att vi har både barn och barnbarn som kommer att fråga oss vad vi gjorde. Så vi organiserar oss i både klimat- och fredsrörelser, för vi vet att allt hänger ihop och att de metoder som vi använde på 1970-talet är gångbara också i dag. Vi ordnar studiecirklar, vi har samtal runt köksborden och vi demonstrerar. Vi sätter oss på torgen, vi lägger oss på motorvägarna, vi skriver debattartiklar och vi bjuder på folkbildning i festivalform. Och det spelar roll. Det spelar alltid roll. Men vi vet kanske inte förrän efteråt vilken.
När jag gick med mina barn i fredsdemonstrationer på 1980-talet fick min då 6-årige son en fråga från en journalist:
”Är du rädd för kriget?” Och han svarade utan att blinka.
”Nej, det skulle min mamma aldrig tillåta!” Nu har jag ett barnbarn som fyller 6 år i vinter. Jag ska göra vad jag kan för att han ska svara lika självklart om han får frågan om han är rädd för kriget. Jag vill höra honom säga: ”Nej, det skulle min mormor aldrig tillåta!”
