FN firar 80 år i år och har varit en central samlingspunkt för gemensamt agerande sedan dess. Samtidigt har FN sedan starten kritiserats för ineffektivitet. Men kritiken mot FN missar att medlemsländer satsar mycket mer pengar på militarism än på fred, skriver Filip Hallbäck.
Efter två förödande världskrig under 1900-talets första hälft insåg världens ledare att något var högst nödvändigt att göras för att förhindra att liknande extremt våldsamma krigshärjningar upprepades på nytt. Förenta nationerna (FN) bildades 1945 som ett svar på Nationernas Förbunds misslyckande att bevara fred genom tidigare försök och som inte kunde förhindra Nazitysklands krigsförbrytelser i Europa. För första gången samlades världens nationer för att bygga en gemensam struktur för fred, säkerhet och samarbete som grund för mänsklighetens framtid.
Ända sedan FN:s stora och komplexa organisation, med dess interna byråkrati och långsamma beslutsprocesser, bildades har organisationen spelat en nyckelroll bland annat i samband med avkoloniseringsprocesserna i Afrika och Asien under 1950-talet och framåt, där FN stödde nya självständiga länders rätt till självbestämmande. Under kalla kriget agerade FN som ett forum för dialog mellan öst- och västmakterna, vilket bidrog till att dämpa flera konfliktupptrappningar. Man har etablerat flera rättighetsbaserade konventioner – däribland deklarationen om de mänskliga rättigheterna – vars normerande effekter varit epokgörande. Flera internationella organisationer, till exempel EU och även Nato, har ingresser där fred görs till en övergripande norm och målsättning, ofta med uttrycklig hänvisning till FN-stadgan. I samband med globala kriser har FN varit en central samlingspunkt för gemensamt agerande och där medlemsstater hålls ansvariga. Man har bidragit till fredsbevarande insatser och tillsatt internationell humanitär hjälp, särskilt efter naturkatastrofer.
Lika länge som FN-systemet existerat har det funnits återkommande kritik mot organisationen, som handlar om bristande effektivitet, orättvisa maktstrukturer och svagheter i hanteringen av kränkningar mot mänskliga rättigheter. Vid flera tillfällen anklagades FN för att ha misslyckats att agera i tid för att stoppa grova övergrepp, till exempel på 1990-talet i Rwanda och Srebrenica. Man anser att FN stod maktlöst när hundratusentals människor drabbades av kriget i Syrien under 2010-talet. Vissa häcklare går så pass långt att man hävdar att FN har spelat ut sin roll, ja, att det till och med är hög tid att skrota denna institution.
Mer resurser på militär än på FN
Det finns ett grundläggande fel i premissen för kritiken mot FN. Det största felet ligger nämligen inte på FN som global institution, utan ansvaret vilar helt på dess medlemsländer och dess nonchalanta beteenden som medvetet underminerar FN:s fredssträvande ambitioner. Kom ihåg vad FN:s förste generalsekreterare, Trygve Lie, uppriktigt påpekade: FN kommer bara att vara så effektivt och världsförbättrande som dess medlemsstater önskar att det ska vara. Det vill säga, en organisation kan bara bli så bra som dess medlemmar faktiskt vill att den ska vara. Om den stora majoriteten av medlemsstaterna i FN på allvar efterlevde sina skyldigheter i enlighet med FN-stadgan – däribland artikel 1 som fastslår att ”fred ska byggas med fredliga medel” – och även de resolutioner man undertecknat, då hade vi haft en helt annan och mycket fredligare värld.
Sanningen är att världens regeringar uppenbarligen motsäger varje förslag om en mindre krigsdrabbad omvärld. De ekonomiska kalkylerna talar för sitt tydliga språk: Förra året spenderade världen 2 700 miljarder dollar på militären. Faktum är att en majoritet av FN:s medlemsländer spenderar totalt 300–400 gånger mer på sin militär än på FN, men också att FN:s totala budget lider av rejäla underskott och måste överleva på otillräckliga resurser. Natos medlemsländer förväntas framöver att spendera fem procent av BNP på det nationella försvaret, om dess generalsekreterare Mark Rutte får som han önskar. Ändå kritiserar man FN för ”ineffektivitet”?
Varför åsidosätter flera medlemsländer då FN-stadgan? Enligt fredsforskaren Jan Öberg är orsakerna åtskilliga men sammanflätade. Den mest fundamentala handlar om att flera länder är nationalistiska, vilket innebär att dess regeringar vägrar acceptera idén om att ett överstatligt organ ämnar begränsa ens ”nationella intressen”. Nationalismen i dess politiska praktik innebär konstruerandet av yttre fiendebilder i kombination med avsaknad av kunskap om civil konfliktlösning, medling och försoningsprocesser. Därmed anläggs den vad som beskrivs som den anti-intellektuella grund som gör att säkerhetsbegreppet inramas i militarismens logik, vilket leder till att säkerhetsbegreppets innebörd tillskrivs betydelsen att man ska förbereda sig för krig, inte för dialog och samarbete. Utifrån detta grundantagande normaliserar regeringar en allmänt rådande uppfattning hos befolkningarna om att säkerhetspolitik måste bygga på offensiv avskräckning.
Mer solidaritet och ökad finansiering
Definitivt förefaller det så att FN befinner sig i behov av uppdateringar, effektiviseringar och strukturella reformer – det gäller vilken 80-årig organisation som helst – i syfte att få till en verkningsfull styrning. FN skulle inför sitt 80 årsjubileum behöva lansera en ny vision för framtidens värld, där FN-ledningen kräver mycket mer solidaritet, högre respekt för artiklarna i stadgan och ökad finansiering från sina medlemsländer.
Västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet befinner sig i en nedgång, med tanke på att resten av världen sedan längesedan genomskådat hyckleriet när det gäller den godtyckliga tillämpningen av internationella rättsprinciper och att en multipolär världsordning håller på att växa fram bortom USA:s jakt på dominans. USA har sedan 1990-talet med sina Natoallierade skapat en egen begreppsapparat, med termer som ”regelbaserad världsordning” och ”humanitära interventioner”. Tillsammans med Israel uppvisar USA och Väst ett förakt mot FN-stadgan genom att man uppför sig som man vore exceptionell och moraliskt överlägsen alla andra, att det är legitimt att man står över internationell rätt – vilket minst inte manifesteras i det pågående folkmordet i Gaza. Bland det senaste i den händelseutvecklingen hör att Trumpadministrationen nekar palestinska företrädare inresetillstånd inför mötet med FN:s generalförsamling i slutet av september. Kanske kommer mötet då äga rum i FN:s andra högkvarter i Genève?
Ett första symboliskt viktigt steg för reformeringen vore att FN-högkvarteret i New York flyttas ut ur USA, som inte längre förtjänar att vara värd för denna institution. Kanske skulle FN-högkvarteret i framtiden kunna vara i exempelvis Ukraina eller Palestina? Varför inte? Det är värt att diskuteras, men diskussionsforumet för global etik och dess utveckling bör inte längre vara i en republik som är att betrakta som militarismens högborg, som upprepade gånger svikit de humanitära ideal man säger sig försvara och som sedan 11 september 2001 gjort världen till en sämre plats i sitt ”krig mot terrorismen”.
