Det har varit några galna veckor nu. De snabba kommentarerna, de märkliga debattartiklarna och de hetsiga utspelen har duggat tätt och det känns minst sagt obehagligt att vi ännu bara befinner oss i inledningen av valåret, skriver Ulrika Westerlund, riksdagsledamot (MP).
Regeringen är desperat för att opinionssiffrorna inte lyfter, och det är tydligt att det kommer bli allt mindre av sansad politisk debatt ju närmare valdagen vi kommer. Som fortfarande relativt ny riksdagsledamot är det fortfarande inslag i det politiska spelet som överraskar mig. Som till exempel hur mycket av det som sägs och görs som styrs av behovet att göra snabba snärtiga uttalanden och ställningstaganden som kan nå ut genom bruset. Det kan vara i kammardebatter där folk gör inlägg som blir väldigt märkliga i rummet, eftersom det tydligt märks för alla som sitter där att den som talar antingen ljuger eller inte lyssnar på motparten, men som säkert flyger utmärkt i talarens egna kanaler i sociala medier. Eller så är det inlägg på sociala medier där någon piskar upp en stämning genom att antingen låtsas inte förstå sammanhang, eller faktiskt inte gör det, och ändå inte drar sig för att dra igång drev i förhoppningen att andra bara ska köpa det som skrivs (vilket ju oftast också sker). Att detta också görs av ministrar i regeringen är minst sagt anmärkningsvärt.
Och sedan är det det där andra där någon uppenbarligen funderat tillräckligt länge för att skriva en hel artikel, och det enda jag kan tänka när jag läser den är att jag försöker fundera ut vad upphovspersonen är ute efter. Hen kan uppenbarligen inte tro på det hen skriver – vad kan det då handla om? I denna genre tänker jag närmast på handels- och biståndsminister Benjamin Dousas artikel om hur ”proppen gick ur” och att han kände sig ”utknuffad” ur ett sammanhang som han ansträngt sig för att tillhöra när han såg sverigedemokraten Jessica Stegruds famösa inlägg på X där hon kollade på tv-debatten om införandet av en svensk kulturkanon, men framförallt fokuserade på det etniska ursprunget hos kulturministern och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson. Dousas artikel är ett känslomässigt resonerande kring vad svenskhet är, med utgångspunkt i hans egen bakgrund, och med resonemang kring vad i sverigedemokraternas syn som inte känns problematiskt och vad som känns problematiskt och där han landar i ett slags vädjande till sverigedemokraterna: ”Jag har inget annat land. Knuffa inte ut mig från det.”
I samtal med vänner har jag försökt förstå vad Dousa menar. Är han på allvar överraskad över det rasistiska utspelet från Stegrud och att det är ett tydligt exempel (bland många) på att Sverigedemokraterna alltså är ett rasistiskt parti? Hur ska vi i så fall tolka våndorna som ju ändå har funnits också i Moderaterna kring att samarbeta med SD? Och hur ska vi förstå de ilskna utbrotten mot de partier som inte vill samarbeta med SD just för att de är rasister? Vad har ministrar i Sveriges regering hittills tänkt att ställningstaganden mot SD-samarbete har handlat om? Min mest cyniska vän, som är den som jag självklart tror har rätt, menar att detta såklart bara handlar om röstmaximering, hos till exempel de borgerliga svenskar med invandrarbakgrund som hittills har fortsatt att lägga sin röst på Moderaterna. Här bedömdes gränsen gå för vad dessa väljare är beredda att tolerera utan att någon från M säger något. Denne någon blev Dousa, som fick ta en för laget. Att den här tolkningen är den enda som är möjlig att göra blev kanske än tydligare när liberalen Joar Forssell en tid efter Dousas inlägg skrev en egen artikel på liknande tema där han redogjorde för sitt eget ursvenska ursprung, för att sedan ifrågasätta Sverigedemokraternas syn på svenskhet och deklarera: ”Inget kommer med blodet. Det finns ingen magisk folksjäl. Vi skapas inte av historien utan av samhället som historien skapat.” Det är väldigt svårt att läsa artikeln och göra en annan tolkning än att Liberalerna också känner ett behov av att markera mot SD, partiet på vars nåder de alltså sitter i regeringen. Inte för att det är nytt för Liberalerna var SD står, utan för att det går väldigt dåligt i opinionsmätningarna just nu och det gjorts en bedömning av att något måste sägas för att inte ännu fler väljare ska lämna.
Riksdagen har som sagt just öppnat, men tonläget är redan rejält uppskruvat. Ministrar har gjort inlägg i sociala medier på temat att judar som protesterar mot en inbjuden talare från Israels försvarsmakt utanför ett judiskt kulturcentrum är ”odjur” och statsministern har gjort inlägg där han ondgör sig över aktivister som stör och uppträder hotfullt – och avslutar med ett par meningar som gör det omöjligt att missförstå vilka aktivister han syftar på: ”Ta inte Mellanösterns konflikter till svenska gator och torg. Vi måste ta hand om det Sverige vi älskar.” Detta samma vecka som organiserade nazister står inför rätta för att ha misshandlat folk på stan, för att de inte var svenska (vita) nog – något som statsministern inte kommenterat med ett ord.
Så: valrörelsen är igång. Alla har ansvar för tonläget. Men att representanter för den svenska regeringen har ett något större ansvar än vilken aktivist som helst för vilka uttalanden som hen gör i offentligheten kan vi väl ändå vara överens om?
Ulrika Westerlund, riksdagsledamot Miljöpartiet
