Ola Salo var min stora idol

Den 23 september är det bisexualitetens dag – internationellt känd som Bisexual Visibility Day, som instiftades i slutet av 1990-talet och som blivit alltmer uppmärksammad genom åren, inte minst på sociala medier. Denna specifika temadag tillkom som ett svar på osynliggörandet av bisexuella både inom och utanför hbtq-kretsar. Syftet med dagen är att öka kunskapen om bisexuella och därigenom stärka gemenskapen inom hbtq-rörelsen.

Första gången jag hörde talas om själva ordet ”bisexuell” måste ha varit runt 2002 eller 2003 när jag var runt 11–12 år gammal och prenumererade på Kamratposten. I ett nummer fick man en extra bilaga som i en alfabetisk ordning och på pedagogiskt föredömligt vis lärde ut flera begrepp om kroppen och knoppen. Nu minns inte jag ordagrant hur bisexualitet som begrepp beskrevs i detta häfte, men det formulerades något i stil med att man kunde vara kär i både tjejer och killar, samt att det var något naturligt. För mig var det ett omvälvande ögonblick att få ta del av denna kunskapsinhämtning, som kom att plantera ett frö i mitt hjärta. När jag nu över 20 år senare blickar tillbaka fascineras jag av tanken på hur ens liv och dess framtida riktning på några sekunder kan påverkas av till synes enskilda ord på sätt som man inte förmår att ana vid första anblick. 

Om jag med ett enda ord skulle sammanfatta mina samlade livserfarenheter av att leva öppet bisexuell skulle det ordet vara: ”Motsägelsefullt”. Ja, mina livserfarenheter inrymmer så många paradoxer som skapat en enda stor komplex väv, inser jag när jag försöker höja blicken och skönja mönster i ett större sammanhang. Generellt har jag fått ett respektfullt bemötande av min omgivning, vilket i sig kan ses som ett tecken på att samhället i många avseenden ”kommit långt” vad gäller hbtq-rättigheter – tack vare tidigare sociala rörelsers enträgna kamper. Inför denna landvinning kan jag samtidigt uppleva en ambivalens som kan kännas enerverande. Idealet är att det inte ska spela roll vem jag älskar (med), men många gånger är det precis vad det gör. I samma andetag blir jag påmind om att vara positionerad som ”avvikande”. Även om jag starkt tror på att kunna få röra mig fritt på lika villkor utan rädsla för våld och diskriminering, vill jag samtidigt behålla annorlundaskapets radikala värde. Jag vill inte vara som alla andra, men jag vill heller inte vara den Andre.

Något som varit viktigt i mitt liv har varit förebilder och dagen till ära vill jag nämna en av dem, men först en kort bakgrund om min uppväxt. Jag växte upp i Vara, som är en jordbrukskommun som ligger i Västgötaslätten, tio mil norr om Göteborg. Där var könsrollerna benhårda; Män skulle vara män, kvinnor skulle vara kvinnor. Jag hade turen att växa upp i ett hem där jag slapp anpassa mig efter könsstereotypa mallar. Mina föräldrar – som blev ungvuxna på 1970-talet och tidigare bodde i Göteborg – avskydde blotta tanken på stereotypa könsroller. Deras inställning har alltid varit: ”barn ska få vara barn”. Inom skolans värld var det annorlunda: Där var det som ett socialt självmord att ens våga gå utanför de här påtagliga könsstereotypa ramarna, när jag gick i högstadiet. Alla på skolan förhöll sig till genusrelaterade förväntningar på hur man skulle bete sig om man var kvinna eller man – och då befann vi oss bara några år in i millennieskiftet. Killar förväntades att gilla antingen fordon eller sport. Jag var inte ett dugg intresserad av vare sig det ena eller det andra. Av förklarliga skäl kände jag mig ofta alldeles för ensam och missförstådd i mitt annorlundaskap.

Den som kom till min räddning under högstadiet var The Ark. Hos dem fann jag min allra första riktiga idol: Ola Salo. Att se och lyssna på honom var en mental frigörelse för mig. Han var en sådan som fullkomligt sket i vad folk tyckte och tänkte om honom. Hans artisteri var som en snyting till den machokultur jag tvingats orientera mig i. Han var det jag ville vara och visade att en annan värld var möjlig. Och han var dessutom öppet bisexuell under en tidsperiod där det inte fanns många i den svenska offentligheten. Varje gång jag såg honom kunde jag spegla mig i honom. Jag är han. Han är jag.

Ola Salo var stolt, rakryggad och så fruktansvärt snygg, för att inte tala om en enastående talang med en så kaxigt självsäker utstrålning. Han ville inte bara underhålla, utan han ville också genom sina låttexter förmedla något viktigt till oss som var udda. Att vi skulle våga vara oss själva och aldrig låta någon annan klanka ner på oss. Att just han spred detta budskap stärkte min självkänsla under en så känslig period i livet som tonåren kan vara. På min skola under högstadiet hade killar och tjejer åsikter om honom. De flesta tyckte att han var ”bögig”, ”fjollig” och, ja, en hel del andra nedsättande adjektiv – särskilt efter att The Ark vann Melodifestivalen 2007. Varje gång de hyste avsky mot honom blev min kärlek till honom starkare.

Jag lyssnade på The Ark under min tonårstid så ofta och ibland låtsades om att jag var Ola Salo. Det var en tid när man hade CD-skivor, och jag hade bandets tre första album hemma: We are the Ark (2000), In Lust We Trust (2002) och State of the Ark (2004). Det var det en nödvändig verklighetsflykt, till tonerna av Let your body decide, The most radical thing to do eller One of us is gonna die young. Fortfarande tycker jag att Disease är bland de vackraste balladerna som skrivits. Jag har sett bandet flera gånger live på festivaler och andra sammanhang att jag tappat räkningen. Senast var det i Växjö förrförra året under Musikhjälpen, där han dykte upp till allas vår stormande förtjusning för att sjunga It takes a fool to remain sane. Den förtrollande glädjen bubblade inombords än en gång. Ja, varje gång har jag känt att Ola Salo är bland det finaste vi har i det här landet, och det är jag nog inte ensam om att tycka. När jag blickade ut mot publiken på Stortorget under Musikhjälpen förstod jag att han måste ha betytt så mycket för så många i folkvimlet.

Jag har träffat honom en enda gång. För mig var det en så stor händelse att få vara nära någon som haft en sådan betydelse i ens liv. Det var i Umeå i slutet av april 2015 i samband med P4 älskar Umeå, där han uppträdde på rådhuset. Mötet med honom varade bara några sekunder, för så många stod i kö och ville ta selfies med honom. Jag fick skynda mig och passade på att försöka säga till honom hur mycket han hade betytt för mig. Men jag var så nervös och darrig i rösten av att vara i hans närhet, att jag snubblade på orden. Men han nickade och log. Sedan kom nästa och ville ta en bild. Jag kanske bara var en i mängden som uttryckt min djupa beundran och vilken befrielse det varit att en sådan som han existerat under min uppväxt.

Det skulle inte förvåna mig.