Missförstådd i en värld som inte känns som hemma

Min trygga kärlek i livet var näringsinnehållet och kalorierna i en gurkskiva, nutritionens oändliga hav av information och timmar av träning, tills jag kollapsade. Det låter förfärligt, men det gav mitt liv mening och struktur. Om reglerna som anorexin tvingade mig att följa inte kunde genomföras rätt så rasade min värld samman. Det livsfarliga, beroendeframkallande intresset präglades av oro från mina nära, men som sedan blev hemligstämplat och osynligt. 

Kunskap om nutrition slukade jag som en hungrig häst som inte kunde sluta äta. Ätstörningen kändes som en vän och gav mig en känsla av kontroll, men den orsakade även en bedrövlig smärta. En konstant kamp för den sjuka, även en fasansfull situation för mina närstående. Biologilektionerna om människokroppen gav mig kunskap om hälsa, vilket gav mig insikt om kalorier. Det faktum att jag räknade kalorier grundades i en fascination och trygghetskänsla av matematik, som senare resulterade i en dödlig passion. Det oskyldiga hälsointresset omvandlades raskt till en patologisk rädsla för kalorier vilket gjorde att jag föll djupare in i svälten.

Ingen hörde

Viktnedgång var inte kärnan i anorexin, men till slut bildades en förälskelse för känslan av att tyna bort. Svälten gjorde mig apatisk, men ändå så livlig. En död själ i en blek spinkig kropp, men samtidigt så oerhört motoriskt levande. Mitt lidande var närvarande innan anorexin, men ingen hörde mitt tysta skrik. Rösten kunde inte formulera några ord för smärtan. Anorexin blev en riddare som drog mig ur den mörka gyttjan innan jag drunknade. Andan var utan räckhåll och min vän tömde mig ur min kropp och livet inom mig sakta tynade bort. Ett monster som omgivningen ihärdigt försökte döda samt rädda den lilla flickan som blivit fången. 

Uteblivandet av en tidig autismdiagnos var en av anledningarna till att jag blev sjuk. Att leva missförstådd, brist på anpassningar med en ständig känsla av alienation blev till slut ohanterligt. Men konceptet att anorexi är en sjukdom resonerar inte helt med mig. Min förmåga att bli djupt fokuserad på saker insåg jag att det hade med min autism att göra. Att anorexin var ett destruktivt, intensivt intresse anade ingen. Bemötandet från anhöriga var ilska, förvirring, sorg och oro, men jag ville så gärna bli förstådd. 

Påverkar dagligen

Många autister blir kallade komplexa patienter i journalanteckningarna men forskningen inom den psykiatriska vården för vår målgrupp brister eller saknas helt. Därav är tillgången för anpassad anorexibehandling begränsad för oss med autism. Jag har inte genomgått en adekvat ätstörningsbehandling som fungerar för min hjärna, men försöker på olika sätt att behandla mig själv ännu utan större framgång.

Jag har därav fortfarande kvar många aspekter av en sjuk hjärna men har en hälsosam kropp och mestadels friskbeteenden. Den mentala biten, tankemönstret och ångesten påverkar mig dagligen. Anorexin blir näst intill glamour inom mig. Jag saknar känslan av trygghet och kontroll. Kampen för att hålla mig borta från anorexins destruktiva hanteringsstrategier fortsätter, men den blir prövande när jag möts av livets svårigheter. Mitt lidande är betydligt mindre än tidigare år och kampen för att gå emot anorexins vilja är inte lika utmanade. 

Det är multifaktoriska anledningar som har gynnat förbättringar i mitt mående men den med störst påverkan är de anpassningar jag har fått tillgång till. Vi alla behöver strategier för att hantera livet samt meningen till varför vi ska leva. En ätstörning kan te sig på olika sätt, till och med vara ett specialintresse för den drabbade. Autister fungerar inte som majoriteten av populationen vilket gör att anorexi hos autistiska personer kan yttra sig annorlunda. Jag var aldrig galen, men missförstådd i en värld som inte känns som hemma.