Vi behöver bryta tystnaden och okunskapen om vad kvinnojourerna är och gör: Ett omfattande, djupgående och ihållande motstånd mot mäns makt över kvinnor. Vill Sverige ha denna kraft? Om så, stoppa reformen om tillståndsplikt genast, skriver Jenny Westerstrand, lektor i rättsvetenskap och ordförande i Kvinnojouren Stina.
S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll protesterar på DN-debatt mot den reform om tillståndsplikt som nu för med sig att merparten av landets kvinnojourer måste stänga sina boenden (DN 26/9/2025).
Det är mycket viktigt att politiker på fältet protesterar. Det underliga är att när S-kvinnors ordförande angriper reformen gör hon det som företrädare för det parti som initierade och med stor beslutsamhet och mot Roks mycket starka protester drev detta arbete framåt. Detta långt innan Tidölaget tog över regeringsmakten.
Socialdemokraten Fredrik Lund Sammeli lade 2017 fram utredningen SOU 2016:112 ”Ett fönster av möjligheter”. Utredningen beseglade jourernas öde, nämligen att behöva gå in under statens regler och anpassa sig till ett managementsystem som inte går att trä över en ideell rörelse. Sedan dess har arbetet med nedmonteringen pågått. Som ordförande för Roks 2018–2024 ägnade jag mina sex år åt att göra motstånd mot utredningens idéer och förslag. Vi höll nationella konferenser, uppvaktade politiker, producerade filmer, spred information och gjorde aktioner. Vi såg exakt vad som skulle komma – och som har kommit.
Socialdemokraterna stod trots all information och alla försök att påverka politiken fast vid reformen, som sedan Moderaterna med Camilla Waltersson Grönros som socialtjänstminister drev i hamn.
S och regeringskollegan MP och M har därmed ställt oss exakt där vi står i dag och därför är det så synd att protesterna inifrån Socialdemokraterna kommer först nu.
Samtidigt har denna dubbelhet en djupare politisk hemvist i Sverige. Statsvetaren Sofia Weilander visar i en masteruppsats (2021) att regeringens inställning till kvinnojourernas arbete under de senaste femton åren, oavsett färg, har präglats av djupa motstridigheter: Ofta har jourernas ansvarstagande lyfts fram i statens utredningar. Man skriver om hur kvinnojourerna över lång tid har funnits där medan staten inte gjort det, och för detta ska de ha ett stort tack och erkännande.
Det förblir dock outtalat i sagda material vad det är jourerna de facto har gjort. Själva kärnan i jourernas arbete har därmed inte formulerats och än mindre erkänts.
Ytterligare ett sätt att tala om jourerna – helt dominerande under de senaste tio åren – uttrycker i stället ett marknadstänkande. Här framställs jourerna som bristfälliga och oprofessionella i relation till standarder och riktlinjer som behövs för en fungerande marknad och ett fullgott skydd. Behovet av att staten kliver fram och ”tar sitt ansvar” framstår som därmed som ett naturligt och nödvändigt steg för att nå en acceptabel nivå på skyddet. Det är i den vågen vi har levt de senaste decenniet.
Här visar sig den lapsus som gjort det möjligt för Sverige – ett land som säger sig kämpa för kvinnors rätt – att med stor beslutsamhet och med bred politisk enighet montera ner landets kvinnojourer och utarma den kvinnorörelse som jourerna utgör: Politiken har underkänt existensen av en kunskap som jourerna har utvecklat och som är central för ett fungerande skydd. I denna anda har man sedan tolkat jourernas arbete i snäva termer, som ”skyddat boende”.
Detta osynliggörande kopplar vidare till ett monumentalt underkännande av våldets plats i vårt samhälle. Ett erkännande som skulle krocka på djupet med en självbild av att vara kvinnornas vän. Det har fört oss till att det samhälle som år efter år bevittnar övergrepp mot tjejer på SiS- och HVB-hem, där en bråkdel av anmälda våldtäkter går till åtal och fällande dom och där mäns våld mot kvinnor inte har minskat trots nära fyrtio års tal om saken och där strypsex och skador och död i dess följd i stället ökar – det samhället har nu satt sig till vägledande instans över vad som är kvalitet i skydd och stöd till gruppen våldsutsatta kvinnor och barn. Jag kallar det att sätta bocken som trädgårdsmästare.
I de protester som hörs mot jourdöden betonas också främst ”tillgången på skydd”, att vägen till närmsta boende nu kommer att bli lång för många kvinnor. Det är en fortsättning på oviljan att påtala hur radikalt olika kvinnojoursrörelsen har förstått och uttolkat våldets dynamiker och processer jämfört med den Socialstyrelse som nu fått till uppgift viktar kvaliteten för verksamheten.
Här ligger också knuten i dessa nu plötsligt uppvaknade protester: Jourrörelsen har över tid kommit att fungera som politikernas feministiska alibi. En rörelse man har slängt köttben till i form av stora men kortsiktiga finanser, gärna i anslutning till Almedalsveckan. En rörelse man åsett förtvina under gradvisa reformer och till vars försvar man drar lans när det är budgetförhandlingar eller som nu, den står inför sin slutgiltiga nedmontering. I blixtbelysning vill de flesta försvara jourerna. Som inkluderad kraft i samhällets arbete mot mäns våld mot kvinnor är dock jourerna sedan länge och medvetet utskrivna.
Detta motsvaras förvisso av en allt mindre tydlig kvinnojoursrörelse. Exempelvis var den ojämförelsevis största jourorganisationen, Unizon, positiv till reformen om tillståndsplikt. Faktum är att Roks förlorade många jourer dit, då arbetet för en kvalitetsreform uppfattades som mer peppigt än det envetna motstånd som Roks drev. På motsvarande sätt smyger sig samtidens behandlings- och diagnosfokuserade våldsförståelser allt längre in i många jourernas arbete.
Frågan är därför akut att ställa: Varför behövs kvinnojourerna? Vågar vi inte svara på det och vågar vi inte – och får vi inte – vara tydliga oaser av feministisk kunskap om mäns våld mot kvinnor, då kan lika gärna andra ta över.
Vi behöver därför bryta tystnaden och okunskapen om vad kvinnojourerna är och gör: Ett omfattande, djupgående och ihållande motstånd mot mäns makt över kvinnor. Vill Sverige ha denna kraft? Om så, stoppa reformerna genast. Om inte, låt oss vända våra feministiska krafter åt ett annat håll än att möta lokal- och nattvakskrav, timrapporter och kvalitetsindikatorer. Det håller oss bara ifrån barrikaderna.
Jenny Westerstrand, ordförande i Kvinnojouren Stina, Södermalm (Roks ordförande 2018-2024)
