Den amerikanska skådespelaren Diane Keaton har avlidit, enligt People som hänvisar till familjens talesperson. Hon föddes i Kalifornien och det var också där hon lämnade jordelivet vid 79 års ålder.
Det var på 1970-talet som Diane Keaton tillsammans med en rad andra, till exempel Jane Fonda och Faye Dunaway, stod i spetsen för en ny generation för den amerikanska filmens utveckling. Under detta årtionde återhämtade sig Hollywood från sina relativt förlorade år från 1960-talet som präglades av stor ekonomisk osäkerhet, strukturella förändringar i filmindustrin och generell profillöshet bland filmbolagen, för att tala om slitningar mellan gamla, etablerade konventioner kontra nya konstnärliga och samhällskritiska strömningar. På 1970-talet lanserades en rad nya filmskapare som Steven Spielberg, Martin Scorsese, Francis Ford Coppola och George Lucas, som på djupet förstod publikens förväntningar och efterfrågan.
Med en gedigen teaterbakgrund i bagaget fick Keaton en riktigt stor roll i Coppolas filmatiseringar av Mario Puzos maffiaroman Gudfadern (1972) och uppföljaren Gudfadern II (1974). I dessa spelade hon den oskuldsfulla Kay Adams, som var fru till Michael Corleone (Al Pacino). Hon samarbetade med sin dåvarande partner Woody Allen i en rad lättsamma komedier som En gång till, Sam (1972), Sjusovaren (1973) och Död och pina (1975).
Genombrottet kom i den moderna screwballkomedin Annie Hall (1977), som gav henne en Oscar och gjorde henne till en evig stilikon. Hennes unisexplagg (säckiga byxor, vit skjorta, svart väst, svart slips, scarf och filthatt) kom att bli en modefaktor för 1970-talets frigjorda kvinnor. Den neurotiska titelkaraktären var delvis självbiografisk (hennes efternamn är Hall och smeknamnet är Annie). Annie Hall blev både en kommersiell och kritikermässig framgång som förnyade den romantiska komedin som genre. Med sin kvicka dialog, postmoderna blinkningar mot kameran och underförstådda ångest gjorde filmen narr av den urbana medelklassen i USA och dess tidstypiska fascination av populärpsykologi.
I resten av sin karriär kom hon att bli särskilt förknippad med en karaktärstyp: Excentriska och intellektuella kvinnor med hjärtat på rätta stället. Med sin säregna charm och milda ansiktsuttryck blev hon en publikfavorit och visade bredden av sin repertoar i flera årtionden framöver. Hon kunde skickligt balansera mellan det humoristiska och det allvarsamma. Oavsett om hon gav sitt igenkännbara behjärtansvärda skratt eller hjärtskärande tårar berörde hon. Hon hade en särskild preferens för herrkläder, glasögon och en självsäker elegans var lika mycket en del av hennes persona som de roller hon spelade.
Att hon hade sinne för komedi visade hon i exempelvis Före detta fruars klubb (1996) och Galen i kärlek (2003). Dramatisk styrka kunde hon demonstrera i till exempel Reds (1981) och Marvins rum (1996). Överraskande vital visade hon sig vara när hon medverkade även i Justin Biebers musikvideo till Ghost. Vid det tillfället hade passerat 70 år med både stilen och karisman i behåll.
