Det handlar om våld, övergrepp, hot, hat, och drabbar även anhöriga, vänner och kollegor. Det skruvas ofta upp tillräckligt högt för att få avsedd effekt: att skrämma och få politiker att lämna. Att avskräcka andra politiker från att våga, skriver Lina Stenberg, vd för Jämställdhetsinstitutet.
”En politisk bomb”. Så har veckans inrikespolitiskt i särklass största nyhet kallats.
På en känslofylld pressträff meddelade Centerpartiets partiledare att hon avgår. Anna-Karin Hatt hann bara sitta på posten i ett halvår. Och med mindre än ett år kvar till nästa val är det ett minst sagt svårt läge för mittenpartiet.
Förklaringen Hatt själv har givit till avhoppet är ”det hårda debattklimatet”, hatet, hotet och polariseringen. Huruvida det är någon särskild incident eller om det läget i allmänhet har hon inte velat prata om.
Och jag tänker att det egentligen inte spelar någon roll. Det ska inte behöva vara en omänsklig uppoffring att leda ett parti. Det ska inte behöva handla om rädsla för ens egen eller anhörigas säkerhet att stå upp för politiska åsikter.
Och sällan har väl begreppet ”polarisering” flödat lika frekvent i debatten som under dagarna efter att nyheten om avhoppet kom ut. Särskilt märks polariseringen på X, har politiska kommentatorer sagt. Särskilt märks polariseringen mot kvinnliga politiker, har andra sagt. Mot de som sticker ut hakan.
Och visst är ”polarisering” ett fint ord. Fint och liksom rumsrent. Men det som fick Hatt att lämna är inte att människor tycker olika saker. Inte heller att folk uttrycker dessa olika åsikter på sociala medier.
Vi måste använda rätt ord här. Det handlar om hat. Det handlar om hot. Och det handlar om våld.
En ödes ironi är att C-ledaren avgång sker nästan på dagen åtta år efter att #metoo briserade över världen. Visst, det känns längesedan nu. Men visst minns ni hur det var de där dagarna och veckorna när hela Facebook tapetserades med #metooinläggen. När uppropen samlade tiotusentals namnunderskrifter.
Det handlade om kvinnors rätt att slippa sexuella trakasserier och våld.
Jag var en av de som startade ett av uppropen – #imaktenskorridorer – för kvinnor och icke-binära i politiken.
De vittnesmål som kom fram i de slutna grupperna var fruktansvärda. Det handlade om allt ifrån tafsningar till våld och rena våldtäkter där män i maktpositioner utnyttjade sin makt mot unga, utelämnade kvinnor. Det handlade om att bli helt ensam efter att något hänt. Att andra visste men höll förövare om ryggen. Om unga tjejer som brann för förändring men som lämnade politiken efter att ha känt sig svikna och rädda.
Jag har ingen aning om vad Anna-Karin Hatt har varit med om. Men ingen kan säga att de inte vet vad föregångaren Annie Lööf tvingades utstå. Ingen kan säga att de inte vet vad som hände med Ing-Marie Wieselgren, där på öppen gata i Visby för tre år sedan.
De här fallen kan inte bortförklaras med ”polarisering”, något som är lite jobbigt att behöva leva med. Det handlar inte om ett spel där två jämnbördiga parter från vänster och höger använder samma demokratiskt tillåtna medel i en jämn kamp.
Återigen, det handlar om våld, övergrepp, hot, hat. Och det riktas inte bara mot personen själv. Det drabbar anhöriga, vänner och kollegor. Det skruvas upp ofta tillräckligt högt för att få avsedd effekt: att skrämma och få politiker att lämna. Att avskräcka andra politiker från att våga.
I ljuset av detta, är det en slump att C-ledaren blir utsatt efter att ha tagit öppen strid mot Sverigedemokraterna? När hon så sent som i partiledardebatten i söndags sade att invandrare inte ska ses som ett samhällsproblem?
Nej, hatet, hotet och våldet kommer främst från höger, detta visar forskningen. Främst långt ut från högerflanken.
Jag tänker att det handlar om att visa respekt, för det här är en fråga om liv och död.
Respekt gentemot de högt uppsatta politiker som hittills har drabbats. För Lööf, Hatt och Wieselgren. Men också för alla de kvinnor som vågade berätta, då #metoohösten 2017.
Och kanske särskilt mot de unga tjejer som gärna vill bli aktiva i politiken, men som undrar om det är värt det.
Det är nämligen bara högertrollen som vinner på att vi låtsas att hatet och våldet nog inte är så farligt trots allt. Och visst vore det bra om också kvinnor kan få uttrycka sin åsikt utan att vara rädda?
