Jag vill se en övergång från idén om territoriell säkerhet till mänsklig säkerhet. Det betyder i enkelhet förhandlingsbord i stället för bomber och en insikt om att säkerhet inte kan byggas på dominans och att fred kan inte byggas på förtryck. Man behöver inte titulera sig pacifist för att förstå detta. Det räcker med att vara realist, skriver Gudrun Schyman.
Jag var med i tv-programmet Skavlan och Sverige, för någon vecka sedan. Frågeställningen var ”Är du beredd att dö för Sverige?”. Kan ses här. Efter en insmickrande intervju med före detta Natochefen Jens Stoltenberg var det dags för panelen. En välkänd manlig journalist, en manlig skådespelare, en manlig you-tuber, en högt uppsatt kvinna inom det militära försvaret och så jag.
Vi tyckte förstås olika. Även om entusiasmen för det militära var övervägande så fanns det ändå lite reservationer från någon. Men ett grundläggande avståndstagande från våldet som lösning på konflikter var jag helt ensam om. Att ta det nödvändiga civilisatoriska steget från militär säkerhet till mänsklig säkerhet framstod som antingen utopiskt eller helt enkelt fegt. – Vi måste kunna försvara oss om ryssen kommer!
På samma tema fick jag, via insändarsidan i Ystads Allehanda bland annat följande frågor efter programmet; Anser Du att vi har ett demokratiskt statsskick i Sverige? Om inte, vad anser Du att vi har för statsskick? Anser Du att statsskicket i Ryssland är ett demokratiskt statsskick? Om inte, är det ett diktatoriskt statsskick? Skulle Du vilja ha samma statsskick i Sverige? Anser Du att pressfrihet råder i Ryssland? Tror Du att vi skulle få ha kvar vårt demokratiska statsskick om Ryssland fick bestämma? Anser Du att ett lands gränser skall respekteras? Anser Du annektering vara ett godkänt förfarande?
Jag svarade så här: Hej, Du har ställt mig ett antal frågor. De är lätta att besvara. Vi har ett demokratiskt statsskick i Sverige. Rysslands statsskick kallas för ”federal semi-presidentiell republik” men är i praktiken ett auktoritärt styre under Vladimir Putin. Till exempel saknas pressfrihet. Självklart vill jag inte ha ett sådant statsskick i Sverige och jag tror inte någon annan vill det heller. På samma sätt anser jag att ett lands gränser självklart skall respekteras och då kan inte annektering vara ett accepterat förfarande.
Jag tror att du med dina frågor vill få mig att framstå som någon form av ”Putin-kramare” och skälet är att jag framhärdar i att det inte finns någon ”lösning” i ett militärt krig. Varje krig avslutas vid ett förhandlingsbord. Frågan jag vill ställa är – hur många människor tycker vi ska dö på vägen dit? Hur många ska överleva med skador för livet? Hur många barn ska bli föräldralösa och hur många ska växa upp med livshotande trauman? Hur mycket mark ska kontamineras för decennier framåt? Fortfarande dör människor som röjer minfält i Vietnam.
Vad jag efterlyser är en civilisatorisk framåtrörelse, där vi fördömer våld som lösningen på konflikter. På alla plan. Jag vill se en övergång från idén om territoriell säkerhet till mänsklig säkerhet. Jag vill lyfta fram den rapport som FN skrev för drygt 30 år sedan och som just talade om detta – övergången till mänsklig säkerhet: Human Development Report 1994: New Dimensions of Human Security. Barnet som inte dog, epidemin som inte bröt ut, jobben som inte försvann, matsäkerhet, välfärd med mänskliga rättigheter som bas, konflikter som inte beväpnades, och så vidare.
Det betyder i all enkelhet förhandlingsbord i stället för bomber och en insikt om att säkerhet inte kan byggas på dominans och att fred kan inte byggas på förtryck. Man behöver inte titulera sig pacifist för att förstå detta. Det räcker med att vara realist. De militära misslyckandena är överväldigande. Det går inte att bomba bort diktatorer eller bomba fram demokratier. Afghanistan är ett bland många exempel. Talibanerna är starkare än någonsin och kvinnorna har till och med förbjudits att sjunga!
Jag delar med mig av det här för jag tror mig veta att vi är väldigt, väldigt många som får den här typen av bemötanden när vi kritiserar den hysteriska militära upprustning som nu pågår. Och kritiserar vi Sveriges Nato-medlemskap och DCA-avtalet, där USA ska ha 17 militära baser i Sverige, ja då är vi nästan landsförrädare.
Tillbaka till tv-programmet. Det fanns en intressant undersökning som man hade gjort, men som aldrig redovisades i det färdigklippta (nedkortade) programmet. Det handlade om det man kallade ”försvarsviljan”. Frågan var ”Skulle du kunna offra livet för ditt land?” I Sverige svarade 21 procent av männen JA, i Norge svarade 33 procent av männen JA. I Sverige svarade 4 procent av kvinnorna JA och i Norge svarade 10 procent av kvinnorna JA. Det intressanta var inte skillnaderna mellan länderna. Det intressanta var den stora skillnaden mellan kvinnor och män, i bägge länderna.
Den frågan skulle jag gärna se ett särskilt program om! Kanske skulle det gå att lyfta blicken över frontlinjen och se längre än försvarsmaktens egna kikarsikten….
