Regeringen vet att sänkt straffmyndighetsålder är ett uselt förslag – forskare och myndighetsrepresentanter har talat om det för dem under lång tid. Ändå går man fram med förslaget, eftersom Sverige har slagit in på en väg där politiker som överhuvudtaget inte bryr sig om vetenskap har fått allt större makt, skriver Ulrika Westerlund riksdagsledamot (MP).
Under de tio månader som har gått sedan Donald Trump återigen blev USA:s president har de ofattbart dåliga nyheterna duggat tätt. Det är inskränkta rättigheter för minoriteter, nedlagda myndigheter, sparkad personal, grundlösa deportationer av icke-vita personer, döda kvinnor till följd av den försvunna aborträtten (Trumps verk under hans förra mandatperiod genom tillsättandet av konservativa domare i Högsta domstolen) – och det är nyheten att USA nu inte längre kan betraktas som en demokrati, enligt världens största demokratimätning Varieties of Democracy (V-dem), vid Göteborgs universitet.
Allt detta ackompanjerat av galna presskonferenser och helt makalösa utfall och publiceringar i sociala medier från presidentens eget konto och från Vita Husets officiella kanaler. Bland annat har det förekommit bilder där Trump styrts ut som påve och som Stålmannen, och det har gjorts inlägg där nedstängningen av myndigheter och att personalen därmed inte kan jobba eller få lön hånas. För någon månad sedan, under de stora protesterna mot hans styre, under sloganen No Kings, postades ett inlägg med Trump i kungakrona som släppte ut avföring över de protesterande medborgarna. Det är som om Sverigedemokraternas ungdomsförbund Ungsvenskarna styrde över regeringskansliets officiella kanaler. Det är helt surrealistiskt ovärdigt.
Att pumpa ut galenskaper måste ses som en del av strategin. Det händer så mycket och så många blir personligen drabbade att det är svårt att hålla blicken på helheten eller vilka effekter detta får runt om i världen. Men: vi måste klara av just detta. Tidskriften The Lancet publicerade i somras en studie som uppskattade att nedstängningen av USAID kommer att leda till cirka fjorton miljoner dödsfall som hade kunnat förebyggas, fram till 2030. Samma tidskrift uppskattar också att insatser från USAID mellan 2001 och 2021 har räddat drygt 90 miljoner liv. USA:s nya linje stoppar abrupt och rullar tillbaka två decenniers arbete för förbättrad hälsa bland sårbara grupper i världen. Och detta samtidigt som ledande politiska företrädare hånar myndighetens arbete och ljuger om hur dess arbete bara varit bortkastade pengar. Det går knappt att ta in.
För ett par månader sedan arrangerade jag ett seminarium i riksdagen om kriminalpolitik. Ett antal seniora forskare inom kriminologi presenterade sin kunskap på området. En av dem inledde sitt anförande med att återge vad någon student hade frågat inför hans besök i riksdagen: ”är det någon idé att vi studerar och forskar inom kriminologi, beslutsfattarna verkar inte bry sig om det vi kommer fram till?” Det var en effektiv, och i rummet lite provocerande, öppning. Men jag förstår naturligtvis precis varifrån den kommer.
Under lång tid har den kriminologiska forskningen visat på, till exempel, hur strängare straff inte har någon effekt på förekomsten av kriminalitet. Trots det har de senaste regeringarna i Sverige varit helt inne på linjen att straffen ska bli strängare. Med Tidöregeringen har detta fått helt nya proportioner. Forskarna på seminariet visade hur Sverige, om Tidöregeringens alla förslag genomförs, kommer att ha fängelsepopulationer i nivå med Ryssland och Turkiet om knappt tio år. Detta till enorma kostnader, naturligtvis, och alltså helt mot bättre vetande.
På samma sätt är det med regeringens förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år vid vissa brott. Regeringen vet naturligtvis att detta är en usel idé. Forskare och myndighetsrepresentanter har talat om det för dem under lång tid. Ändå går man fram med förslaget, på samma sätt som man mot bättre vetande slaktar klimatpolitiken; skär i biståndet och stoppar utbetalningar till viktiga aktörer med hänvisning till tvivelaktiga påståenden; eller kapar anslagen till kulturpolitiken och studieförbunden – samtidigt som man säger sig värna svensk kultur, både dess utövare och kunskapen om den.
Sverige är inte USA. Regeringskansliets officiella sociala medie-kanaler hånar inte de som drabbats av nedskärningar, eller meningsmotståndare. Men vi är inte vaccinerade mot en utveckling där forskningen och kunskapen får allt mindre utrymme när politiska förslag läggs fram. Också Sverige har politiker som är beredda att försvara politiska beslut som de är mycket väl medvetna om strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Också Sverige har slagit in på en väg där politiker som överhuvudtaget inte bryr sig om vetenskap har fått allt större makt. Nästa år är det val. Låt oss sätta stopp för den här utvecklingen då.
