Mäns våld kan inte reduceras till en individuell fråga utan är ett samhälleligt problem. Könsobalansen gör det också till ett jämställdhetsproblem. Därför finns fortfarande det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet: att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.
Nu i november närmar sig Internationella dagen för avskaffande av mäns våld mot kvinnor. Samtidigt höjs röster för att det är själva begreppet mäns våld mot kvinnor som ska avskaffas. Forskare och jämställdhetsarbetare har noterat påbuden att beskriva våldet i könsneutrala termer – trots att just våld är bland det minst könsneutrala som finns i samhället. Hur våldet ska benämnas har diskuterats flitigt, inte minst sedan regeringen 2023 gav en utredning i uppdrag att lämna förslag om en ny målformulering för det jämställdhetspolitiska delmålet ”mäns våld mot kvinnor ska upphöra”.
Senast ut i diskussionen är forskaren Caroline Hansén som i en debattartikel i DN hävdar att samhället osynliggör kvinnors våld mot män genom att använda uttrycket mäns våld mot kvinnor. Istället förespråkar hon begreppet ”våld i nära relationer”. Men det är ju precis det begrepp som redan används av många myndigheter och enheter som arbetar med dessa frågor! Kommuner, regioner och Socialstyrelsen använder i regel begreppet ”våld i nära relationer” när de betecknar stödfunktioner, verksamheter och vårdprogram. Att kräva könsneutrala benämningar är alltså att slå in öppna dörrar – myndighetsspråket är redan könsneutralt. Problemet är att våldet inte är det.
Vad som krävs är att lyfta blicken och se att mäns våld mot kvinnor i nära relationer bara är en liten del av mäns våld. Forskare och politiker använder begreppet mäns våld mot kvinnor för att det möjliggör en sammanhållen förståelse av olika former av mansvåld – inte bara det som sker i parrelationer utan också
- överfallsvåldtäkter där män våldtar okända kvinnor
- mäns grooming och sexuella utpressning av flickor på nätet
- manlig personal inom vård och omsorg, tränare och ledare som utnyttjar kvinnor och flickor sexuellt
- mäns misshandel och mord på kvinnor de inte känner
- tvångsäktenskap och barnäktenskap
- mäns könsköp av flickor och kvinnor i trafficking och prostitution
- incelvåld och masskjutningar där kvinnor blir måltavlor.
Listan är tyvärr mycket lång. Hit hör också hat och hot mot kvinnliga politiker, exploatering av flickor och kvinnor i pornografin, sexuella trakasserier och det utbredda strypvåldet mot unga kvinnor. Begreppet mäns våld mot kvinnor behövs för att synliggöra den könsmaktsordning som våldet uttrycker och återskapar.
Socialstyrelsens dödsfallsutredningar och statistik från Brå visar att män dödar, våldtar och misshandlar kvinnor på nivåer som saknar motsvarighet i kvinnors våld mot män. Mäns våld kan inte reduceras till en individuell fråga utan är ett samhälleligt problem. Könsobalansen gör det också till ett jämställdhetsproblem. Därför finns fortfarande det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet: att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Om våldet vore könsneutralt hade det inte haft i jämställdhetspolitiken att göra.
Det betyder inte att män som utsätts för våld ska osynliggöras. Deras erfarenheter av våld, skam och misstro förtjänar att tas på allvar. Men kvinnors berättelser möts av liknande misstro – de anklagas ofta för att ljuga eller manipulera, särskilt i vårdnadstvister. Utredningar, forskning och kvinnojourernas erfarenheter visar att barn tvingas till umgänge med våldsamma fäder, ibland med sitt liv som insats, just för att kvinnor inte blir trodda när de berättar om mäns våld.
Linnéa Bruno, Sociolog, docent i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet
Carin Holmberg, Fil. dr i sociologi
Goldina Smirthwaite, Genusvetare, fil. dr i vårdvetenskap
Jenny Westerstrand, Jur. dr i folkrätt, Lektor I rättsvetenskap, Linnéuniversitetet
