Under 2000-talets första årtionde fanns ett starkt jämställdhetsfokus i Sverige men trots det fortsatte mamman att beskrivas som barnets främsta anknytningsperson, både i psykologisk litteratur och inom praktiskt behandlingsarbete. Detta kan bidra till skuldbeläggning av mammor. Det visar en ny doktorsavhandling från Umeå universitet.
Forskaren och psykologen Katarina Blume har granskat hur anknytningsteorin tolkades och användes i Sverige under början av 2000-talet. Hon upptäckte ett tydligt mönster: Trots den starka svenska jämställdhetspolitiken vid tiden fortsatte mamman att beskrivas som barnets främsta anknytningsperson. Detta gällde både inom psykologisk litteratur och inom behandlingsarbete i praktiken.
– Jag såg att mamman i de flesta texter beskrevs som barnets ”huvudförälder”, medan pappan snarare blev ”andraförälder”. Det här gick på tvärs mot den samtida politiska diskursen om jämn fördelning av omsorgsansvar, säger Katarina Blume som i sin avhandling har analyserat svensk annknytningsteoretisk litteratur från 2002 till 2012.
Växte fram på 1950-talet
Anknytningsteorin växte fram på 1950-talet och har påverkat hur vi förstår såväl föräldraskap som barns utveckling. Den går i korthet ut på att betona vikten av en trygg relation mellan barnet och dess förälder eller omvårdnadsperson. Teorin har haft ett stort inflytande under lång tid, och ökade ytterligare kring millenieskiftet i Sverige, något kunde ses i myndighetsrapporter, statliga utredning och även i den psykologiska praktiken.
– Jag ville undersöka vad som händer när vi betraktar den genom ett feministisk-psykologiskt perspektiv, säger Katarina Blume, i ett pressmeddelande.
”Mother-blaming” ett problem
I sin forskning har Blume analyserat den svenska anknytningsteoretiska litteraturen mellan 2002 och 2012. Hon har också intervjuat psykologer som i sitt arbete möter föräldrar och barn. En av hennes slutsater är att behandling och rådgivning i första hand riktas till mammor och väsentligt mer sällan till pappor. Detta kan leda till att det är mammorna som också får bära skulden när ett barn mår dåligt, eller när något i föräldraskapet inte fungerar.
– Inom feministisk psykologi kallas detta ”mother-blaming”. Det innebär att mamman görs till bärare av barnets psykiska hälsa eller ohälsa, även när det finns strukturella eller andra relationella faktorer som spelar in, säger Katarina Blume som menar att anknytningsteorin fortsätter att ha stort inflytande i såväl forskning som det praktiska psykologiska arbetet.
– Psykologin som disciplin påverkar hur vi tänker om människor och relationer. Därför är det viktigt att vi också granskar våra egna teoretiska utgångspunkter. Min förhoppning är att avhandlingen bidrar till en mer reflekterande psykologi, säger Katarina Blume vars avhandling visar att även teorier kan formas av den tid de verkar i, liksom vilka könsnormer den har:
– Jag tror att psykologi som ämne behöver kunna rymma den här typen av självreflekterande studier. Bara då kan vi utveckla både teori och praktik i takt med samhället, säger Katarina Blume.
