Det är då det slår mig. Alla dessa män i beslutsfattande positioner. Är det så att de som ser sig som ”herrar över jorden” på fullt allvar intalar sig att det som just nu pågår – den accelererande klimatkrisen – i själva verket bara handlar om att Moder Jord har hamnat i klimakteriet?
Jag läser en artikel i DN om en kvinna som kallar sig för klimakterieaktivist eller klimakteriefolkbildare. Hon har företag och hon håller kurser. Alltid för fulla salonger. Bakgrunden är hennes egna upplevelser av vallningar och svallningar, parat med en ilska över att ingen hade berättat. Och att sjukvården visar både ointresse och okunskap. Hon pratar i intervjun om en ”tipping point”. Att kvinnor födda på 1970-talet – de som nu är mitt i livet – håller på att tvinga vården att äntligen ta klimakterieproblem på större allvar.
När jag läser ordet ”tipping-point” så hajar jag till. Det är ju samma ord som forskarna använder när de beskriver utvecklingen av den accelererande klimatkrisen. Att vi närmar oss utsläppsmängder som äventyrar hela den planetära balansen. Hav som blir varmare, smältande glaciärer, torka och översvämningar, bränder och skyfall, orkaner med aldrig tidigare uppmätt styrka, och så vidare. Antalet vetenskapliga rapporter ökar stadigt, samtidigt som den politiska beslutsamheten verkar minska i samma takt.
Det är då det slår mig. Alla dessa män i beslutsfattande positioner. Alla dessa män som befolkar den globala fossillobbyn och som har svängdörrar in i politiken. Alla dessa män som ikläder sig klimatförnekarnas kläder. Alla dessa män i uniform, som vägrar erkänna militarismens klimatkonsekvenser. Alla dessa män. Kan det vara så att de, utifrån sina positioner, det vill säga sin ”rätt” att se sig själva som ”Herrar över jorden”, på fullt allvar intalar sig att det som just nu pågår, den accelererande klimatkrisen, i deras ögon i själva verket bara handlar om att Moder Jord har hamnat i klimakteriet. Lite vallningar och svallningar. Inget att bry sig om. Det går över. Klimatsvängningar har funnits i alla tider. Precis som att det funnits hysteriska kärringar i alla tider…
En av dem var Rachel Carson, amerikansk marinbiolog, författare och miljöforskare. Hon arbetade länge med havsbiologi och naturvetenskaplig folkbildning och blev världsberömd för boken Silent Spring (1962), där hon visade hur bekämpningsmedel (särskilt DDT) skadade ekosystem, djur och människor. Hennes arbete bidrog starkt till miljörörelsens genombrott och till att DDT senare förbjöds i många länder. Men hon ifrågasattes personligen snarare än sakligt: kritiker beskrev henne som hysterisk, känslostyrd eller okunnig – ord som ofta användes om kvinnor på 1950–1960-talet. En del menade att hon som kvinna och icke-läkare inte borde uttala sig om kemi, trots att hon var utbildad biolog och forskare. Hennes privatliv och personlighet kommenterades på ett sätt som manliga forskare sällan utsattes för. Kemikalieindustrin såg sig hotad ekonomiskt och försökte på alla sätt misstänkliggöra henne och hennes forskning.
Det är alltså inget nytt, detta att kvinnor ses som mindre värda och att våra villkor, på alla plan, underordnas den större strukturen – könsmaktsordningen. Och att detta också är grunden i idén om att länder benämns som kvinnor. Moder Svea, som ska försvaras av män, med vapen i hand.I boken ”Är Sverige säkert nu?”, en antologi sammanställd av Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, citerar Maud Eduards, professor emerita, statsvetaren Iris Marion Young, som skrivit om den ”maskulina beskyddarlogiken”. Den har ett pris: den beskyddades rättigheter och frihet hotas. Kvinnor ska både beskyddas av män och, som en konsekvens, acceptera och underordnas män. Maskuliniteten konstrueras som både beskyddande och dominerande. Så länge den logiken råder begränsas kvinnors möjligheter att ta tillvara sina (säkerhetspolitiska) intressen.
Det gäller inte minst Moder Jord! Hon är inte i klimakteriet. Hon är utsatt för övergrepp!
