Kriget har inget kvinnligt ansikte skrev Svetlana Aleksijevitj. Sedan förklarade hon precis hur sann motsatsen är. Kriget i Ukraina har just kvinnliga ansikten. Både de som är kvar och gör motstånd, men också de som tvingats fly. Det är främst deras utsatthet jag fått bevittna de senaste dagarna, i Ukraina och vid gränsen mot Polen.

2,2 miljoner människor har flytt från Ukraina till Polen sedan Ryssland inledde den fullskaliga invasionen för en månad sedan. Majoriteten av dem är kvinnor och barn. Jag har sett dem passera gränsen. Kvinnor som flytt för att rädda barnen men också kvinnor som tvingats lämna söner, makar, bröder och pappor på andra sidan. Jag har sett kvinnor vända tillbaka till Ukraina för att avskeden blivit för tunga att bära, och kvinnor som redan hunnit förlora de som stannat kvar.

Föreståndaren för ett tillfälligt boende vi besökte i staden Przemysl i lördags vittnade om den utsatta situation som många gravida kvinnor nu upplever, liksom de som flyr med småbarn. Från volontärer vid gränsen fick vi höra fruktansvärda vittnesmål om bebisar som under kalla nätter den senaste veckan frusit ihjäl i sina mammors armar, i väntan på att korsa gränsen. En gränslös orättvisa och maktlöshet.

En lång rad välgörenhetsorganisationer med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa varnar för att mödradödlighet och barnadödlighet kommer att öka drastiskt de kommande månaderna.

På ett volontärdrivet lager för förnödenheter i närheten hjälpte vi till att packa kläder och filtar som skulle transporteras till andra sidan och märkte dem med ”newborn”. Det är en vidrig insikt att även de allra minsta storlekarna behövs i en krigszon.

En lång rad välgörenhetsorganisationer med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa varnar för att mödradödlighet och barnadödlighet kommer att öka drastiskt de kommande månaderna. De pekar, liksom många av de volontärer vi mött, på att tillgången till sexuell och reproduktiv hälsa är dålig i Polen, såväl som i Ungern, Rumänien och Slovakien dit många ukrainare på flykt kommer. Det beror på höga kostnader och dålig tillgång till vård, men också restriktiva lagar. I Polen möter kvinnor ett totalförbud mot abort, en mänsklig rättighet de haft i sitt hemland. Tillgången till ”dagen efter piller”, preventivmedel, och behandling för sexuellt överförbara sjukdomar är också begränsad. 

Men utmaningarna och riskerna slutar inte där. Just nu kommer rapport efter rapport om människohandel i krigets skugga. Flera kvinnliga volontärer precis vid gränsövergången i Medyka spejade som hökar efter män som närmade sig kvinnor som just anlänt. De vittnade om att traffickingligorna redan har system på plats för att fånga upp unga kvinnor i Lviv och sedan försöka föra bort dem när de passerat gränsen in i Polen.

I en kris av denna magnitud är det viktigt att vi som lagstiftare vet hur situationen ser ut för de som drabbas, vilka utmaningar som finns på plats och vad som saknas för att EU ska kunna vara den trygga famn de som flyr undan krig behöver.

Staten ska ha ansvar i kriser men här är det volontärer och småskaliga hjälporganisationer som måste täcka upp.

Jag är fylld av intryck, berättelser och vittnesmål från gränsområdena i östra Polen och västra Ukraina som jag fått möjlighet att besöka de senaste dagarna.

De polska myndigheterna är osynliga vid gränsen. Det är civilsamhället som i huvudsak bär mottagandet på sina axlar och bistår ukrainare på flykt. Staten ska ha ansvar i kriser men här är det volontärer och småskaliga hjälporganisationer som måste täcka upp. Vi måste säkerställa att de får det stöd och de resurser som behövs för att fortsätta genomföra sitt arbete. Samtidigt måste vi pressa Polen, liksom EU:s egna myndigheter att vara närvarande vid gränsen för att säkerställa att mottagandet sker rättssäkert och att inte människohandeln och annan kriminell verksamhet får utrymme att frodas.

Vi måste också säkerställa riktade resurser för att tillgodose grundläggande behov när det kommer till sexuell och reproduktiv hälsa för människor på flykt. Detta rör allt från dagen-efter-piller, till mensskydd, preventivmedel, postpartumvård, tillgång till hiv-medicin och hormoner för transpersoner.  Vi kan inte heller acceptera att kvinnor förlorar grundläggande rättigheter, som aborträtten, när de flyr till ett EU-land.

Listan på allt som måste göras för att stärka mottagandet i EU, liksom stödet till internflyktingarna i Ukraina, är mycket längre än så. Jag återvänder snart till Bryssel för att fortsätta detta arbete. Tyngd av krigets fruktansvärda konsekvenser, men stärkt av den motståndskraft jag sett hos ukrainare, det medmänskliga engagemang som polacker och volontärer från hela världen uppvisat och trygg i att en bättre värld är möjlig när vi låter solidariteten styra.

Alice Bah Kuhnke är EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna och gruppledare för jämställdhetsutskottet, samt återkommande EU-krönikör i Fempers nyheter.