Jag var 22 år när jag valde inriktning. Det fick bli inrikes. Inte bara var jag intresserad av inhemsk politik och arbetsmarknad, det fanns en synnerligen intresserad utrikesredaktör vid skrivbordet tvärsöver. Knastrig BBC på radion – eller P1? Diskussionerna ville aldrig ta slut. Men vi var trygga i varandras sällskap – det fanns inte en facklig eller politisk konflikt som vi inte noterade på tidningen Arbetaren. 

Medievärlden är bra på det. Det finns ett jobb för varje typ; den noggranna, snabba, nördiga eller vidlyftiga. Uppgifterna ska vara korrekta, men rubriken måste fånga läsaren – och korrespondera med bilden. Färg, form, ton, ekonomi och försäljning – skulle vi bara producera medier i världen skulle det finnas ett jobb för varenda person. Behoven är omättliga och allt är faktiskt  intressant – för någon. 

Nu tycks det vara kriminal- och ekonomijournalistik som är på modet. Då var det social- och arbetsmarknadsreportage. Däremellan blev det finans- och ekonomijournalistik. Oavsett vilka politiska vindar som blåser har en sak förblivit den samma; svårigheten att locka annat än särskilt intresserade till utrikessidorna. Världen är ett stort ställe och kanske hittar du inte ens på din egen ort.

Vi som har vuxit upp nära en kommungräns vet att du kanske aldrig i hela ditt liv träffar dem som åker fyra mil till en annan gymnasieskola, i en annan stad, som läser en annan tidning, med andra dödsannonser och realisationserbjudanden – fast de bor två kilometer bort. Vad som är centrum och periferi för en, är något helt annat – för en annan.

Det är med viss ömhet jag konstaterar att flitiga och kunniga utrikesredaktörer har fortsatt att leverera nyheter från hela världen, trots att många läsare bläddrat direkt till insändar- eller familjesidorna. En tidning utan omvärldsbevakning är ingen riktig tidning. Så tycks de flesta ha resonerat.

I övrigt, har en redan från början dum princip förhärskat: Närhetsprincipen – en fånig mall som endast har tagit hänsyn till den geografiska kartan och som i huvudsak springer ur kommersiella intressen – någon måste ju betala (och en dödsannons kostar över sextusen kronor!).

Det som har förändrats är omvärlden. Omvärlden och tekniken. Världen har krympt. För de allra flesta på hela jorden. Covid-19 blev vår första globala pandemi sedan teknikrevolutionen. I dag vet de flesta att våra munskydd kom från Kina, att just-in-time inte fungerar och att vi kan ta fram vaccin på rekordtid om forskarna tillåts samarbeta över företagsgränserna. Det är en enorm, gemensam folkbildning som i bästa fall också kommer alla i världen till godo – i slutändan.

Men utrikesjournalistiken är sig tyvärr lik. Lik och likriktad. Samarbeten mellan världsdelar och public serviceföretag är få, fortfarande skickas i huvudsak ”inhemska” och ”egna” reportrar till världsdelar de saknar koppling till, trots att demografiska förändringar möjliggör helt andra närstudier. Normen för en utrikeskorrespondent är tyvärr fortfarande både patriarkal och kolonial. Närhetsprincipen är en rest från förra årtusendet och ska den användas över huvud taget måste den i alla fall omdefinieras. Kan en algoritm berätta att grillkolen är billigare i grannkommunen borde även utrikesjournalistiken kunna hitta röster från Tigray trots att varken BBC eller CNN har bevakning därifrån?

Fempers nyheter startade året med en ordentlig diskussion om valet i höst, då i januari innan Putin invaderat Ukraina och landets så kallade närområde fortfarande sträckte sig från Ystad till Haparanda (knappt). För att slippa tappa fokus och springa på politiska utspel valde vi egna valfrågor: Rasismen, välfärden och – som vi tänkte – global mänsklig säkerhet. Mot bakgrund av den omfattande upprustningen har vi ändrat det sista till fred.

Sverige är ett litet – och i många stycken medberoende land i den absoluta periferin – ur ett globalt perspektiv. Få visste nog egentligen att beslutet om ett medlemskap i Nato skulle avgöras i Finland före midsommar, eller som det verkar, att charterresor för svenska arbetare skulle bli en större snackis än att militär upprustning ser ut att äta upp alla klimatansträngningar vi hittills lyckats klubba?

Så vi håller kursen – och struntar i närhetsprincipen. Rasismen, välfärden och freden – ur ett globalt och feministiskt perspektiv – sedan början av maj även i nya Femperspodden!

Anna-Klara Bratt
Chefredaktör och ansvarig utgivare för Fempers nyheter