Jag öppnar Twitter. Inte i farten. Nej, först efter att jag tagit sats. Då när obehagskänslan redan finns i magen.

I en hundradels sekund, innan noteringarna har laddats upp i appen, hinner jag fundera på hur många jobbiga kommentarer det finns i dag att läsa. Jobbiga, riktigt jobbiga eller bara sådana som jag kan försöka skoja bort.

Nej, det här är inte en text om att det är synd om mig. Att vara på Twitter är ju mitt eget val. Jag måste inte kommentera politik, behöver inte uttrycka mina åsikter där.

Men det stör mig hur angelägna de hundratals högertrollen är att jag ska tystna.

Att det rör sig om hat från högerkanten är konstaterat av Brottsförebyggande rådet, liksom att de som utför näthatet oftast är män i 40-50-årsåldern. Så många som en fjärdedel av de som utför kränkningar på nätet röstar på Sverigedemokraterna.

Jag har inte räknat hur många hätska kommentarer jag fått genom åren. Sådana som förklarar hur dum i huvudet, hur ful eller hur värdelös jag är. Det finns memes, det finns collage (ja jag har bevakat KD en del) och det finns beskrivningar om var jag bor.

Det finns egentligen inget bättre ord för det här fenomenet än mobbning. För det som skiljer Twitter från en skolgård där mobbare omringar en ensam unge med glåpord och hån är att det här forumet är digitalt. Men det är precis lika mycket på riktigt.

Ibland är det svårt att se hur obehaget i magen när jag öppnar Twitter är en del av något större. Att det är ett hot mot demokratin.

Men hur vanligt är då näthatet?

Journalister och opinionsbildare är bland de främst drabbade och särskilt kvinnliga sådana. Är du dessutom verksam på vänsterkanten, skriver om antirasism, jämställdhet och klimatet? Grattis, då får du full pott i högertrollens ögon. Här är hatet som störst.

Att det rör sig om hat från högerkanten är konstaterat av Brottsförebyggande rådet, liksom att de som utför näthatet oftast är män i 40-50-årsåldern. Så många som en fjärdedel av de som utför kränkningar på nätet röstar på Sverigedemokraterna.

Något som är välbelagt är vad hatet gör med den som utsätts. Hur det leder till en extra tanke innan en publicering. Ska jag verkligen skriva det där? Är det inte lättast att vara tyst?

Två av tio svenskar undviker det politiska samtalet på grund av risk för hat och hot. Bland opinionsbildare och journalister svarar fyra av tio att de har avstått från att publicera material i en fråga för att undvika hatet.

Och denna självcensur är på riktigt. Två av tio svenskar undviker det politiska samtalet på grund av risk för hat och hot. Bland opinionsbildare och journalister svarar fyra av tio att de har avstått från att publicera material i en fråga för att undvika hatet.

Men är det konstigt att den strategin tas till? Särskilt med tanke på att så många som sju av tio beskriver att näthatet har en negativ påverkan på den psykiska hälsan?

Faktiskt inte alls. Men vad finns det för samhällsmekanismer som stöttar då?

Faktum är att endast en av fem som utsätts för näthat anmäler till Polisen. Kanske för att man inte orkar eller för att det inte känns lönt.

Och eftersom så få av de polisanmälningar som görs ens leder till åtal är det inte konstigt. Av 797 anmälningar 2017 gick endast 18 procent vidare.

Så vad är meningen med att anmäla, kan man undra, om hatet inte tas på allvar?
    
Höstens val närmar sig och det borde vara nu också kvinnor på vänsterkanten skriver om sådant som skiljer högern från vänstern. Men frågan är om de orkar.

För om det var svårt innan har det bara blivit jobbigare.

Avvägningen är säkert logisk på sina sätt. Men jag blir ändå besviken. Nu blir jag ännu mer ensam på Twitter, nu blir det ännu mer ojämnt mellan sådana som mig och högerkrigarna.

Och jag önskar att vi kunde ha en ordentlig diskussion om detta. Om hur röster inte ska tystas, om hur demokratin kan vinnas.

Att Twitter blivit allt mer högervridet på senare år är belagt. Enligt Twitter själva har högerpolitiskt innehåll alltmer premierats över tid.

Kanske är det också därför som Socialdemokraterna nu lämnar Twitter. Att det helt enkelt kostar mer än det smakar att finnas på plattformen.

Avvägningen är säkert logisk på sina sätt. Men jag blir ändå besviken. Nu blir jag ännu mer ensam på Twitter, nu blir det ännu mer ojämnt mellan sådana som mig och högerkrigarna.

För det gör det inte lättare att uttrycka hur fel det är att skylla allt på invandrarna eller att genomskåda KD:s hycklande abortpolitik.

Sannolikt får jag ta ännu mer sats när jag öppnar appen framåt. Fundera ett extra varv om jag orkar läsa kommentarerna.

Och kanske är det helt ologiskt, men jag tänker inte sluta. För när Twitter-mobbarna vill att jag ska hålla käft, ja då blir jag bara ännu mer säker.

De ska inte få vinna.

 Lina Stenberg, författare och skribent