Föreställ dig en stor, rymlig salong. I taket hänger en enorm diskokula, längs ena väggen syns stora  en sensommarsol lysa upp Mosebacke torg genom de höga fönstren. Du är på Södra teatern i Stockholm och det bästa av allt är att rummet är fullt av engagerade feminister.

För bara en dryg vecka sedan befann jag mig just där, i den verkligheten.
Jag stod där på scenen och pratade om vikten av att rösta. Av att rösta för jämställdhet. Och allas blickar jag mötte bekräftade min vädjan. Vi som var där, i det rummet, stod så självklart enade. Vi ville så mycket, vårt engagemang fick taket att lyfta.

Den varma känslan i hela kroppen är svår att beskriva. Den känslan av att kunna vara helt avslappnad, i ett tryggt rum. Att vara bland människor som jag aldrig har träffat, men ändå vara helt översköljd av kärlek, i visshet om att vara bland vänner.

Nu känns den där kvällen avlägsen. Chocken efter förra helgens valresultat är liksom i vägen, som en mur mot allt det vackra. För det är som att hela världen blivit en annan sedan förra söndagen.

Vi är många som kommer att gå igenom den politiska krisreaktionens faser under hösten. Som var och en på våra egna kammare kommer känna den ilande paniken blandas med ångest och skräck. 

Sedan Sverigedemokraterna blev det näst största partiet. Sedan vetskapen har börjat sjunka in att högerblocket där SD får en nyckelroll, ska ta över landets styre.

Chocken betecknas som den första fasen i en krisreaktion. Det är då man liksom blir avskärmad, när det inträffade känns overkligt. Men ganska snart inträder nästa fas, reaktionen, när man börjar inse vad som hänt. Sedan kommer bearbetningsfasen, när man kommer till acceptans om vad som skett. Sist kommer nyorienteringen, när man går vidare och agerar.

Vi är många som kommer att gå igenom den politiska krisreaktionens faser under hösten. Som var och en på våra egna kammare kommer känna den ilande paniken blandas med ångest och skräck. 

För det är så lätt att känna sig ensam. Ensam mot den nya, grymma världen. Förlamad i kroppen och nedstämd i sinnet.

Men jag tror att det kommer att gå snabbare än vad vi anar hitta kraften att agera. Att ta varandra i händerna och gå in i det där trygga rummet där vi vet att vi har rätt, där vi vet att vi har stöd. Det trygga rummet på Södra teatern, i chattgruppen eller i föreningen. 

Jag tänker att det inte var någon slump att #metoo slog till i USA elva månader efter att Donald Trump valdes till president. Att den feministiska vågen formligen exploderade när det politiska motståndet blev totalt.

Vi har goda möjligheter att skapa något liknande här. Att i vår gemenskap och vår övertygelse växa som aldrig förr.

För vi vet ju hur man gör sedan generationer av kvinnokamp före oss. Hur vi samlas, får energi av varandra och kämpar för nödvändig förändring. 
Ett är säkert. Vi kommer inte låta oss bli överkörda, se våra rättigheter tas ifrån oss eller låta oss skrämmas. Vi är alldeles för många, för starka för det.
Systrar, jag ser er och jag vet att ni är redo. Nu ger vi oss lite tid för att slicka våra sår, plåstra om oss själva och varandra för att sedan långsamt resa oss upp och ställa oss i ledet. 

Systrar, nu gör vi det vi är bäst på. Vi organiserar oss och vänder frustrationen till förändring.

Lina Stenberg, författare och skribent