Att se ansiktet och kroppen från ett felaktigt perspektiv har sin grund i samma orsaker. Det anser Maria Bratt som efterlyser mer forskning om likheterna mellan diagnoserna anorexi och dysmorfofobi – särskilt med anledning av att exponeringen ökar i samma takt som sociala medier.
I mitt arbete som skribent och politiker diskuteras ofta kvinnorelaterade problem – så som kvinnomisshandel, diskriminering i arbetslivet samt kvinnors psykiatriska problem/sjukdomar. En av de största burarna inom psykiatrin är dysmorfofobi – en diagnos som kvinnor i majoriteten diagnostiseras med jämfört med män. En annan diagnos är ätstörningar så som bulimi, anorexi och annan ätstörningsproblematik. Både dysmorfofobi och anorexia handlar om skeva kroppsuppfattningar – det finns många likheter, och nu spekulerar jag i om det är rent utav samma diagnos.
För tio år sedan blev diagnosen dysmorfofobi mer och mer uppmärksammad av psykologer och psykiatriker. Diagnosen karaktäriseras av inbillad fulhet och skev kroppsuppfattning. Kvinnor såg kropp och ansikte i förvriden uppfattning, vilket är en del av samma problematik som ätstörningar. I spegeln ser kvinnan endera en tjock eller deformerad kropp eller ett fult ansikte. Dessa patienter, nu i det här fallet kvinnor, lider oerhört av detta och det hindrar och begränsar dem i deras vardag.
Dysmorfofobi är en relativt ny diagnos och det finns för lite forskning och kunskap om den. Det behöver psykiatrin och sjukvården i stort ändra på då den här diagnosen har så på allvarliga konsekvenser.
Jag anser att det bör vara lagstadgat hur medier matar flickor och kvinnor med skeva kroppsideal och ansiktsideal. Reklamindustrin tjänar pengar på att marknadsföra skönhet och smalhet med hjälp av retuschering och perfektionism och det här har oanade ödesdigra konsekvenser.
Då jag studerade Media och Kommunikation på högskolan var feministisk mediekritik en del av undervisningen. I forskningsrapporter visade det sig att kvinnor, särskilt unga kvinnor, sög i sig kropps- och ansiktsidealen från reklam, tjejtidningar från förr och annan media riktad till kvinnor. Det rapporterades att kvinnor grät och ägnade sig åt självskador på grund av mediernas påverkan som de kände att de inte kunde leva upp till. Utifrån materialet skrev jag hemtentor och grundade min C-uppsats i dessa ämnen. Det rapporterades också om att kvinnor och unga tjejer vinklades i undergivna positioner på sociala medier då de porträtterades i selfies uppifrån (fågelperspektiv) och män nedifrån (från grodperspektiv).
I vår moderna värld med selfies och sociala medier påverkas vi mer än någonsin. Människor, både män och kvinnor, bedöms efter kropps och ansiktsidealen som tydligt påvisas på Instagram och Facebook. Även män drabbas. Men detta drabbar kvinnor främst – enligt Läkartidningen.
Dysmorfofbi handlar om skev uppfattning om både kroppen och ansiktet och leder i vissa fall till isolering, depressioner, ätstörningar och självmordstankar. Många opererar sig och bantar så det leder till anorexia på grund av missnöjet med ansiktet och kroppen. Sjukdomen är vanligare än vad man tror och enligt Hanna Johansson och Anna Kennerland är detta vanligare hos kvinnor.
Problemet kvarstår hos både män och kvinnor – men då samhället och medierna matar unga kvinnor och flickor med ouppnåeliga ideal är min övertygelse att det här är ett främst kvinnorelaterat problem.
Att se ansiktet och kroppen från ett felaktigt perspektiv har sin grund i samma orsaker anser jag. Det handlar om en förvriden uppfattning om sig själv, oavsett om det är ansiktet eller kroppen. Därmed anser jag att diagnoserna anorexi och dysmorfofobi bör efterforskas mer i likheterna och kopplas ihop i forskningen.
Jag anser att det bör vara lagstadgat hur medier matar flickor och kvinnor med skeva kroppsideal och ansiktsideal. Reklamindustrin tjänar pengar på att marknadsföra skönhet och smalhet med hjälp av retuschering och perfektionism och det här har oanade ödesdigra konsekvenser.
Maria Bratt, styrelseledamot Feministiskt initiativ Region Stockholm
