”Vi har ett resultat!” Så brukar det låta i TV efter att de tävlande lagen gjort vad de kunnat. Kamerorna zoomar in de tävlande, trumvirvlar trissar upp stämningen, resultatet presenteras och jublet stiger mot taket. Alla gratulerar alla. Besvikelser döljs i konfettiregn.
Fast nu var det inte Idol. Nu var det verklighet och det var valrörelsens stopptid som gällde. Nästan färdigräknat resultat, senare fastställt, visade ett resultat som gjorde märkligt många glada. Den stora vinnaren var SD – ett högerextremt parti med nationalistisk retorik och nynazistiska rötter – och alla de borgerliga partierna, utom Centerpartiet, jublade. Trots att de själva, samtliga, hade backat i förhållande till valet 2018. Valresultatet tydliggjorde den liberala högerns kollaps. Valrörelsens viktigaste frågor blev repression (hårdare tag) och kompensation (pumppriser och elpriser).
Sverige sällar sig nu till den växande skara länder som går i riktning höger/ extremhöger. Detta sammanfaller dessutom med att könsskillnaderna bland svenska väljare var större än någon gång tidigare i Sveriges moderna politiska historia. Störst var skillnaderna bland Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna samlade ett väljarstöd på 25 procent bland männen och 16 procent bland kvinnorna. Socialdemokraterna samlade ett väljarstöd på 34 procent bland kvinnorna och 26 procent bland männen. Ulf Kristerssons regeringsalternativ fick stöd av 56 procent av männen men bara 43 procent av kvinnorna.
Valrörelsens dagordning blev alltså männens dagordning. Valdebatten kretsade kring frågor som män prioriterar högre än kvinnor: Lag och ordning, energi och kärnkraft, migration. De frågor kvinnor prioriterar högst: Sjukvård, skola och utbildning, jämställdheten, äldreomsorgen, den sociala välfärden och klimatet kom i skymundan.
Den fråga, eller rättare det tillstånd vi lever i, klimatkrisen, omdefinierades till en energifråga som förutom kärnkraft även inrymde priser på diesel och bensin. ”Valrörelsen tycks ha speglat männens genomsnittliga prioriteringar snarare än kvinnornas”, skriver statsvetarna Jacob Ahlbom och Henrik Oscarsson i den nyutkomna publikationen Snabbtänkt.
Valresultatet innebär också att Sverige fortfarande aldrig röstat fram en kvinna till statsministerposten i allmänna val.
Hur blev det så? Hur kunde männen få tolkningsföreträde samtidigt som politiken numera numerärt är förhållandevis jämställd? Hur kommer det sig att kvinnors prioriterade frågor inte når partistrategerna? Vem äger egentligen agendan?
Frågorna behöver svar och vi själva behöver ta upp dem i de sammanhang där vi är. På möten och i samtal. Det finns inga genvägar utan bara det gamla vanliga – strukturell analys, genuin ilska och kollektivt handlande!
Gudrun Schyman, frilansfeminist
Texten är en återpublicering av Gudrun Schymans Feministbrev nr. 197
