Jag fastnade för en rubrik i tidningen häromdagen. Det stod: – Det var det första jag tänkte på när jag kom hem, att ”kan det inte gå fyra år nu direkt?”. Han som sade det var en freeskiåkare som tävlar i slopestyle och big air och han hade just förlorat en plats i toppen men såg fram mot nästa stora tävling.
Och lite så känns det ju, nu efter valet. Kan vi inte snabbspola den här mandatperioden och sedan se till att vi får en politik som motsvarar de problem som behöver lösas? Jag vet att det inte går så frågan blir istället – vad gör vi nu då? Jag tror att vi behöver diskutera läget för den representativa demokratin.

Jag har aldrig tidigare varit med om en valrörelse där så många gjorde så många uttalanden, skrev så många debattartiklar och gjorde så många manifestationer för att uppmärksamma ”politiken” på det akuta läget. Det handlade om klimatkrisen. Nästan 2000 forskare och forskningsanknutna anställda larmade om vidden av klimatkrisen och ställde den raka frågan till politikerna :

– Vad är det ni inte förstår? Över hundratalet företagsledare krävde klara besked och utmålade politiken som bromskloss för omställning. Artister gjorde också gemensam sak. Till det kom alla klimat- och miljöorganisationer som med stöd av fakta och forskning försökte förmå ”politiken” att förstå att vi befinner oss i ett nödläge.

Det gick inte. Valrörelsen handlade om priset vid pumpen och mer kärnkraft. Ackompanjerat av en fyllig nationalistisk agenda dikterad av SD, ett rasistiskt och nationalkonservativt parti som i riksdagen bland annat representeras av en renodlad klimatförnekare.

Samtidigt varnar FN:s meteorologiska organisation, WMO,  för att katastrofer kommer att bli allt vanligare, om världen misslyckas med att minska koldioxidutsläppen.  
– Översvämningar, torka, värmeböljor, extrema stormar och skogsbränder blir allt värre, säger FN-chefen António Guterres och fortsätter:  
– Det finns inget naturligt med den nya omfattningen av dessa katastrofer. De är priset för mänsklighetens beroende av fossila bränslen.

Coronapandemin ledde till den största minskningen i koldioxidutsläpp som registrerats. Men nu är utsläppen större än vad de var före pandemin. Trots mer än tre decennier av FN-ledda förhandlingar finns det alltså få tecken på att Parisavtalets mål om begränsa uppvärmningen till helst 1,5 grader kommer att hållas.

Ländernas ambitioner för 2030 måste vara fyra gånger så höga som i dag för att uppvärmningen ska begränsas till två grader, och sju gånger så höga för att den ska begränsas till 1,5 grader, menar WMO.

Vi har alltså ett läge där de representativa demokratiska instanserna inte levererar det som många medborgare och forskare efterlyser. Glappet mellan politiken och praktiken växer. Misstron mot det ”etablerade” växer. Vi har inte bara en klimatkris utan också en demokratikris.

Den nya regeringen saknar ett tydligt ledarskap om hur klimatomställningen ska gå till för att klara de svenska klimatmålen, säger Cecilia Hermansson, ordförande för Klimatpolitiska rådet (SVT:s Agenda) och fortsätter: 
– Vi behöver faktiskt dubblera takten. Vi behöver en mycket kraftig acceleration av den här omställningen, säger hon och tillägger att det kommer att bli en utmaning för regeringen.
Ett av löftena som presenteras i Tidöavtalet är att reduktionsplikten ska sänkas till EU:s miniminivå, vilket enligt Hermansson skulle öka utsläppen i Sverige med 10 procent. På DN-debatt skriver samtliga nu levande miljöministrar att det är helt fel av regeringen att lägga ner Miljödepartementet.

Den regeringskoalition som nu sitter på makten kommer inte ens i närheten av den ambition som krävs. Klimat- och miljöorganisationernas ambitiösa förslag nonchaleras systematiskt av regeringen (även den tidigare). Allt mer frustrerade klimataktivister kommer uppenbarligen att mötas med än mer repressiva åtgärder.

Vi har alltså ett läge där de representativa demokratiska instanserna inte levererar det som många medborgare och forskare efterlyser. Glappet mellan politiken och praktiken växer. Misstron mot det ”etablerade” växer. Vi har inte bara en klimatkris utan också en demokratikris.

Jag tror att vi behöver vitalisera demokratin genom nya former av inflytande på fler nivåer. Människor måste erbjudas delaktighet i demokratiska processer som har andra utgångspunkter än partitillhörighet. Folkrörelserna och folkbildningen har historiskt spelat en avgörande roll i samhällsutvecklingen. Andra länder (bland annat Frankrike, Tyskland, Irland) har praktiserat demokratisk mångfald och vi kan lära av dem. Ett medborgarråd för klimatet, byggt på ett representativt urval av befolkningen, skulle kunna skapa den legitimitet för klimatomställningen som politikerna uppenbarligen inte tror finns.

Så – eftersom vi inte kan snabbspola de kommande fyra åren kanske vi istället ska använda tiden till att utveckla och fördjupa det viktigaste vi har – demokratin!

Gudrun Schyman, frilansfeminist och kommunpolitiker i Simrishamn (Kis).