Afrosvenskar upplever utbredd rasism och diskriminering i hela Sverige och på många områden i livet, bland annat inom sysselsättning, utbildning, polisväsende, rättsväsendet och sjukvården.

Den nya studien, Afrofobiska hatbrott, från Brottsförebyggande rådet (Brå), bygger på granskningar av 430 polisanmälda afrofobiska hatbrott och intervjuer med ett 20-tal drabbade om hur brottet har påverkat dem.

Brotten domineras av verbala attacker där n-ordet och andra nedsättande ord som att kalla någon för apa oftast förekommer. En del av anmälningarna har gjorts av personer som har blivit kallade för ”slav” som referens till slavhandel, eller ”hem till Afrika”.

Det som särskiljer afrofobiska hatbrott från andra hatbrott är att i nästan en femtedel av anmälningarna förekommer våld, som till exempel angrepp från en främling på allmän plats – attacker som ofta leder till fysiska skador.

Afrosvenskar är synliga i svenska samhället på grund av deras utseende och det som blir tydligt i studien är att afrofobiska hatbrott sker överallt.

Skoleleven, kollegan, grannen och främlingen

Studien sammanfattar polisanmälningarna i fem olika typfall, som också pekas ut av intervjupersonerna. Tidigare forskning visar att personer som är födda i ett land som uppfattas som kulturellt avsevärt olikt Sverige har en fyrdubbelt ökad risk att utsättas för arbetsrelaterade trakasserier.

Angrepp från främlingar. Typiskt rör det sig om verbala påhopp och den vanligaste brottsplatsen i polisanmälningarna är gator, torg och kollektivtrafik.

Hot och våld i skolan. Som oftast sker mellan elever. Nästan var fjärde gärningsperson av afrofobiska hatbrott var minderårig. Brotten sker oftare på mindre orter och fyra av tio hatbrott mot barn och unga under 18 år slutar i våld. Flera som Brå har intervjuat har erfarenheter av uppväxt i en mindre ort och beskriver den som stundtals svår, i synnerhet på grund av incidenter i skolan. De lyfter att det sällan fanns andra svarta barn i omgivningen, vilket bidrog till ett utanförskap som var kopplat till hudfärgen.

Trakasserier från grannar. Handlar främst om upprepade ofredanden och relativt många kvinnor bland både gärningspersoner och
målsägande.

Hatbrott på arbetsplatsen. Ofredande från kollega, kund eller klienter. Särskilt utsatt är de som arbetar i miljöer där människor är berusade, som till exempel restaurang- eller taxibranschen.

Hat mot svarta som grupp. Sker vanligen genom klotter eller på internet och rubriceras många gånger som hets mot folkgrupp.

I 14 procent av anmälningarna är det frågan om upprepade afrofobiska hatbrott. Det handlar ofta om flera års utsatthet i skolan eller om upprepade trakasserier från grannar.

Tre av fyra förövare är män

Trots att både män och kvinnor utsätts för afrofobiska hatbrott nästan lika mycket, även när det gäller anmälningar som innehåller våld, är tre fjärdedelar av gärningsmännen män och unga killar.

Äldre personer, framför allt män, pekas ut särskilt av några intervjuade, samtidigt som flera berättar om utsatthet under barndomen av andra elever (oftast pojkar) i samma ålder.

I drygt en fjärdedel av anmälningarna där målsägande var kvinna förekom misogyna uttryck som till exempel ”n-hora” och sexualisering.

Forskning har visat att negativa känslor dröjer kvar under en längre tid hos hatbrottsutsatta jämfört med personer som utsatts för brott utan hatbrottsmotiv.

Vittnesmål

Intervjupersonerna i studien vittnar om händelser som ofta har haft djupa konsekvenser. Det handlar om allt från oprovocerade angrepp från främlingar och trakasserier från grannar till händelser under den egna uppväxten liksom barnens utsatthet i dag, ofta i skolmiljö.

Många vittnar också om hur omgivningens oförmåga att gripa in kan förstärka utsattheten och ibland vara värre än händelsen i sig. Förutom uteblivna reaktioner från allmänheten var intervjupersonerna ibland också besvikna över hur vänner eller anhöriga reagerat och pekar på att kunskapsnivån om rasism är låg.

Andra har valt att lämna en arbetsplats eller bytt skola till sina barn eftersom de upplever att deras oro inte tas på allvar och att stödet inte existerat.

Det faktum att andra svarta i deras omgivning, som till exempel släktingar, vänner eller bekanta också utsätts bidrar också till en känsla av otrygghet.

För flera av intervjupersonerna, både män och kvinnor har händelserna lett till perioder av psykisk ohälsa.

Andra beskriver en upplevelse av att inte kunna reagera när de utsätts för hatbrott för att de inte vill falla in i stereotypa föreställningar om svarta som aggressiva och okontrollerade.

En del berättar att de tvingats till assimilering för att slippa kommentarer på deras hår eller klädstil, medan andra vittnar om att de undviker platser där de som svarta ”sticker ut”.

Forskning visar att den absoluta majoriteten av afrofobiska hatbrott inte anmäls. En stor del av intervjupersonerna berättade också att de avstått från att anmäla många händelser. Det kan handla om att upplevelsen trivialiserats eller att intervjupersonerna haft lågt förtroende för polisen eller rättssystemet.