När Annie Lööf tackas av som partiledare visar Ebba Busch hur svårt det är att leva som man lär.
Lina Stenberg maktanalyserar partiledarens Instagram och kommer fram till att hon slinter på höger-vänsterskalan.
I veckan tackades Annie Lööf av som centerpartistisk partiledare i riksdagen. Med anledning av detta la Ebba Busch upp en bild på Instagram där hon beskrev tiden då hon och den avgående C-ledaren lärde känna varandra. Hur skönt det var, då när hon själv som ny partiledare för Kristdemokraterna 2015, kände sig särskilt bekväm som en i Alliansgänget, när kvinnorna ju var i majoritet. Med henne själv, Anna Kinberg Batra och Annie Lööf var ju Jan Björklund i klar minoritet.
Och jag kan verkligen sätta mig in i situationen som KD-ledaren beskriver. Hur skönt det är som ny på jobbet att känna tryggheten av andra kvinnor som stöttar. Hur givande det är att kunna dela erfarenheter och prata om precis allt i en grupp av bara kvinnor.
Trygga, separatistiska rum är ju livsviktiga, tänker jag. Kanske tänker Ebba Busch likadant?
Nej, det gör hon nog inte. För det är ju inte särskilt högerfeministiskt. För inte ens jag tror att KD håller på att ompröva sin jämställdhetspolitik i en helt ny, vänsterorienterad riktning.
Men det som är intressant i Instagram-hyllningen till Lööf, är att Busch helt verkar missförstå det för liberalfeminismen så centrala begreppet ”glastaket”. I stället gör hon något slags tankevurpa som blir hur vänsterfeministiskt som helst.
Den borgerliga individualismen är central här. Varje kvinna är sin egen lyckas smed, och varje kvinna ska krossa sitt eget glastak.
I inlägget lägger nämligen Busch ut orden ännu mer om upplevelsen av att komma in i Alliansledningen: ”Jag riskerade inte att knuffa ut någon annan kvinna, eftersom glastaket för hur många kvinnor som kunde ta plats redan var krossat.” För här tänker hon ju jämställdhet på bredden, inte på höjden som brukligt är inom högern.
Generellt beskrivs glastaket ofta som en osynlig barriär som är omöjligt för kvinnor att ta sig förbi. Och så långt är de olika feministiska skolorna överens.
Men medan vänsterfeminister fokuserar på strukturell makt- och underordning, destruktiva könsnormer eller att lyfta kvinnor underifrån, är glastaksteorin bland liberalfeminister central för att förstå varför jämställdhet för dem blir ett projekt för eliten.
Den borgerliga individualismen är central här. Varje kvinna är sin egen lyckas smed, och varje kvinna ska krossa sitt eget glastak. Oavsett skilda utgångspunkter, förutsättningar och hinder på vägen är det upp till den enskilda att lyckas. Och krossar hon glastaket i liberal mening, då hurrar man. Då är hon i mål
Men det är uppenbart att alla kvinnor inte kan nå ända fram. Att alla inte kan krossa glastak. Faktum är att detta är inbyggt i tankemodellen: det ska finnas ett nålsöga som alla inte kan komma igenom.
Nej, det är endast de drivna kvinnorna som har möjlighet att nå fram. De duktiga flickorna, som den tidigare L-profilen Birgitta Ohlsson skrivit en hel bok om, ska uppmuntras och belönas om de går i mål.
De som inte lyckas däremot, eller som inte ens försöker, får i klassisk liberal anda skylla sig själva. Skillnaden mellan vänster och höger är minst sagt stor här. Inom vänstern är det inte att heja på enskilda kvinnor som når högt, utan hela tiden att säkerställa jämställdhet på bredden.
Förmodligen snälltolkar jag Ebba Busch här. Kanske har hon skrivit fel i inlägget, eller inte checkat av med en högerfeministisk sakkunnig innan hon postade bilden.
För inte har KD-ledaren gått och blivit vänsterfeminist? (I sådant fall, välkommen!) Nej, så naiv är jag inte. Men liberalfeminismen är inte lätt att leva upp till.
Lina Stenberg är författare och skribent.
