”Fan vad Lina Stenberg är avundsjuk och tjatig! Ebba kan väl inte rå för att hon både är mycket snyggare och mer framgångsrik än vad Lina Stenberg är?”

Ett helt vanligt twitterinlägg i veckan fick mig att sucka. Och då är det ju ändå helt harmlöst. Varken så hotfull eller hatisk som de ofta är när jag skrivit högerns politik.

På skoj byter jag ut namnen i tweeten. Skriver in en manlig ledarskribent i stället för mitt och namnet på statsministern istället för vice statsministerns. Och det är skrattretande, men också sorgligt.

”Fan vad Anders Lindberg är avundsjuk och tjatig! Ulf kan väl inte rå för att han både är mycket snyggare och mer framgångsrik än vad Anders Lindberg är?”

”Fan vad Anders Lindberg är avundsjuk och tjatig! Ulf kan väl inte rå för att han både är mycket snyggare och mer framgångsrik än vad Anders Lindberg är?”

Min tidigare kollega Anders på Aftonbladet får ursäkta experimentet, men jag tror inte att han läser särskilt många sådana här meddelanden. Med den här namnändringen blir det tydligt varför det är en helt annan sak när en kvinnlig skribent kommenterar en kvinnlig politiker.

Av någon anledning anses kritik från en kvinna inte vara lika seriöst som när den kommer från en man. Och av någon anledning kan kritiken mot en kvinna från en annan kvinna inte vara lika saklig som när både budbärare och mottagare är män.

Varför är det så – kan vi prata om detta? Om hur förlegat det är att kvinnor inte anses vara lika kompetenta som män i att granska och kritisera makthavare. Om att kvinnliga ledarskribenter inte skulle kunna komma förbi ytligheter som utseende, smink och kläder när de ska göra sitt jobb. Att allt omdöme liksom försvinner när en sådan som jag kritiserar en kvinna med makt.

Samma dag som jag läser tweeten späs min tes på ytterligare av kolumnisten Emma Jaenson på liberala GP:s ledarsida. ”Det är ok att vara sexist, så länge du är vänster”, skriver hon och menar att Ebba Busch får utstå ”oförblommad sexism” av de som kallar sig feminister.

Den där enorma dunjackan som Ebba Busch bar i Kiruna nyligen, är enligt Jaenson ett uttryck för det hån baserat på utseende och kläder som KD-ledaren får utstå.

”Jag tänker att detta egentligen handlar om något helt annat. Om ett annat, av högern välanvänt klädesplagg – offerkoftan. ”

Fast, var det verkligen så? För var går gränsen för befogad eller obefogad kritik när landets två ledare åker till Norrland och uppenbart klär sig som stockholmare på landet? Vet Jaenson ens vad antifeminism är när hon tar detta som exempel?

Jag tänker att detta egentligen handlar om något helt annat. Om ett annat, av högern välanvänt klädesplagg – offerkoftan. 

För tänk vad smidigt det är för Busch när hennes påhejare reflexartat avfärdar all kritik som antifeminism – särskilt när kritiken kommer från kvinnor. Så praktiskt att alltid kunna svara att problemet ligger hos avsändaren och beskriva KD-ledaren som ett stackars offer för hån, avundsjuka eller missunnsamhet.

Och jag kan inte låta bli att tänka att detta förklarar hur Busch har kommit undan med att driva en privat tvist som partiledare och dömas för grovt förtal.

Kommer jag slippa höra att jag är avundsjuk eller antifeminist efter den här texten? Sannolikt inte.

Men tänk om vi kunde ta samtalet lite längre. Tänk om också kvinnor kunde tas på allvar när de ställde makthavare till svars utan att förminskas.

Lina Stenberg, skribent och författare.