Kommer ni håg konceptet “feministisk utrikespolitik”? Det lanserades 2014 av den dåvarande socialdemokratiska utrikesministern Margot Wallström. Tanken var helt enkelt att anlägga ett jämställdhetspolitik i den svenska utrikes- och biståndspolitiken, att se till att kvinnor världen över gynnades av svenska, utrikespolitiska beslut.

Det handlade om saker som att öka stödet till organisationer som arbetar för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) och att öka andelen kvinnliga fredsförhandlare i FN.

Det känns som hundra år sedan när man jämför med dagens svenska utrikespolitik, ledd av Tobias Billström (M). Idag ligger allt fokus på att blidka despoter som Turkiets Erdoğan och Ungerns Orbán så att Sverige kan gå med i Nato. Biståndet har minskats och av det som finns kvar ska en betydande andel användas som ett utrikespolitiskt verktyg för att hålla människor på flykt borta från Sveriges gränser.

Häromdagen var jag på ett möte anordnat av bistånds-paraplyorganisationen Concorde, som nyligen släppt rapporten “The Game Changer”. I rapporten slår de fast att en väl genomförd feministisk utrikespolitik kan spela en stor roll i att förbättra världen.

När Billström nyss hade tillträtt som utrikesminister fick han frågor om varför den nya Tidöregeringen slopat den feministiska utrikespolitiken. Han sa bland annat att “om man diskuterar feministisk utrikespolitik som något särskilt hamnar man i en diskurs och diskurser ska inte regeringen ägna sig åt. Regeringen ska ägna sig åt konkret operativ politik.”

Faktum är att den svenska feministiska utrikespolitiken inte stannade vid att vara bara ord. Under den åtta år långa perioden ökade till exempel fokuset på att stötta SRHR-organisationer.

Som om inte all “operativ politik” ingår i eller föregås av en “diskurs”, eller på vanlig svenska, en debatt eller ord som sagts eller skrivits ner. Som Tidöavalet. Som om feminism bara är snack, medan det Billström ägnar sig åt är neutral action som inte behöver motiveras med någon ideologi.

Faktum är att den svenska feministiska utrikespolitiken inte stannade vid att vara bara ord. Under den åtta år långa perioden ökade till exempel fokuset på att stötta SRHR-organisationer. När Trump 2017 beslutade att dra in allt stöd till organisationer som informerar om eller utför aborter (“the global gag rule”) så gick Sverige i spetsen för en rad länder som då gick in för att täcka upp bortfallet och dessutom upplysa om vikten av SRHR världen över.

Den feministiska utrikespolitiken fick uppmärksamhet i många internationella medier

Den feministiska utrikespolitiken fick uppmärksamhet i många internationella medier och länder som Spanien och Kanada följde efter Sverige och deklarerade att även de skulle införa en feministisk utrikespolitik. Nu senast har Tyskland inlett sitt arbete med att anlägga en feministisk utrikespolitik. Sverige var ett land som var en självklar internationell spelare och förebild.

Naturligtvis tycker jag inte att den svenska feministiska utrikespolitiken bara var fantastisk. Den hade också flera brister i kopplingen mellan ord och handling. Som framgår i Concordes rapport så röstade Sverige flera gånger emot FN-deklarationer för att öka företagsansvaret i de globala produktionskedjorna — något som drabbar inte minst kvinnliga arbetare hårt.

Det var också magstarkt av S- och MP-regeringen 2017 att använda kvinnors rättigheter som en motivering till att fortsätta deltagandet i den Natoledda invasionen av Afghanistan. Ingenting, absolut ingenting, tyder på att den tjugo år långa militära närvaron stärkt kvinnors rättigheter i Afghanistan. Jag konstaterar också att Sveriges vapenförsäljning inte heller alltid går ihop med en feministisk utrikespolitik.

Även EU som utrikespolitisk aktör skulle såklart behöva en stor skopa feminism. Alltför många EU-parlamentariker och ledare har valt bort fokus på demokrati, kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter, klimat och miljö.

Men med den nuvarande högernationalistiska regeringen blir det särskilt tydligt att en uttalad feministisk utrikespolitik gör skillnad. Utan riktat stöd till SRHR-organisationer och andra organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter kommer vi aldrig att uppnå jämställdhet. Likaså är det viktigt med representation i de organ som arbetar med diplomati och konfliktlösning.
 
Även EU som utrikespolitisk aktör skulle såklart behöva en stor skopa feminism. Alltför många EU-parlamentariker och ledare har valt bort fokus på demokrati, kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter, klimat och miljö. Istället vill de fokusera på att EU ska bli en internationell, ekonomisk och militär supermakt, tätt sammanflätad med Nato.
 
Tänk om vi istället kunde arbeta för att EU ska bli en viktig internationell spelare för klimatet, för demokratin, för social rättvisa, kvinnors, flyktingars och hbtqi-personers rättigheter?  Vi är naturligtvis långt från detta just nu, men vi blir allt fler som mobiliserar oss. Och medan den svenska regeringen harvar på med sin havererade Natoansökan tar andra länder ledartröjan. Jag vet att vi är många som kommer fortsätta arbeta för att stötta alla initiativ till en mer feministisk utrikespolitisk!

Malin Björk (V), EU-parlamentariker