I vintras var jag på en konferens i Köpenhamn med de skandinaviska parlamentariska nätverken för sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa. Vi diskuterade läget i våra respektive länder vad gäller till exempel abortlagstiftning, jämställdhetsfrågor och hbtqi-frågor.

Vi talade om anti-genus-rörelserörelsernas inverkan på rättighetsfrågor och vi gästades av några polska aborträttsaktivister och Katarzyna Kotula, en polsk parlamentariker som har en central roll i arbetet med att fortsätta försöka förändra lagstiftningen i Polen. Vi konstaterade att det i de olika länderna är olika frågor som genererar störst motstånd.

I Norge är gränsen för fri abort fortsatt vecka 12 och att flytta fram den sitter hårt inne. Till och med Fremskrittspartiets representant hade svårt att förstå varför aborträttsaktivisterna var missnöjda med detta och gärna sneglade mot Sverige.

I Norge, Danmark, Island och Finland har det ju däremot varit möjligt att få igenom en könstillhörighetslag som bygger på självbestämmande. Den norska fremskrittspartisten baserade halva sin presentation på detta faktum och var dessutom mycket nöjd med att det just i Norge var en konservativ högerregering som drivit igenom denna lagändring.

”Det som hänt i Polen var ingenting som hon hade trott skulle hända där heller, inskärpte hon.”

Katarzyna Kotula höll ett av dagens sista anföranden och hon tyckte nog att vi hade varit lite för positiva i våra redogörelser för sakernas tillstånd i våra länder. Det som hänt i Polen var ingenting som hon hade trott skulle hända där heller, inskärpte hon.

Och även om det uppenbart är så att det är olika frågor som motarbetas, och att det inte (nu) på något sätt går att beskriva situationen i de skandinaviska länderna som generellt dålig när det gäller srhr-frågor, så måste vi fortsatt vara på tårna och bevaka och uppmärksamma utvecklingen.

Kotula sa att hon visserligen började tröttna på att åka runt på olika konferenser och beklagas av andra som förfasas över situationen i Polen, men att hon ändå gör det, både för sin egen skull, men kanske framförallt för andras skull. För att vi ska påminnas om vikten av att reagera i tid.

2016 skrev jag en kandidatuppsats om Sverigedemokraternas partiprogram och utvecklingen över tid, med fokus på hbtqi-frågor och jämställdhetsfrågor, särskilt abortfrågor. Även om fokus låg på partiets styrdokument och partitidningen, så tog jag med lite exempel från till exempel Björn Söders blogg.

På den tiden var det ett inlägg från 2007 om prideparaden som oftast citerades som ett exempel på att Sverigedemokraterna även i modern tid hade uttryckt minst sagt uppseendeväckande åsikter om hbtqi-rörelsen och använt ord som till exempel ”sexuella avarter” som aldrig kommer att bli ”normala”. När Björn Söder blev andre vice talman 2014 vevades bland annat detta runt i medierna igen som ett av flera exempel på hur Söder uttalat sig nedsättande om hbtqi-personer.

Nuförtiden behöver ingen leta upp gamla blogginlägg från 2007 eller ännu längre tillbaka i tiden, det är bara att hänga med i Söders twitterflöde. På sistone har det som bekant varit fullt ös gällande drag queens. För den som händelsevis inte förstår syftet med och kontexten för detta hetsande så är Söder tydlig: ”Kulturkriget har börjat. /…/ Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott.”

När företrädare för Liberalerna säger emot påpekar Söder att det i Tidöavtalet står att partierna ska tala väl om varandras ”centrala företrädare” och uppmanar Liberalerna att läsa på.

När sverigedemokraten Julia Kronlid valdes till andra vice talman efter höstens val peakade sökhistoriken på den sida på det så kallade ”Diva”-arkivet där min masteruppsats om svenskt abortmotstånd finns publicerad. Kronlid är en av de svenska politiker som förekommer allra flest gånger i uppsatsen, till följd av hennes enträgna motionerande för att på olika sätt inskränka aborträtten. Och nu är hon som sagt andra vice talman. Och Söder är, minst sagt, en central företrädare för regeringens samarbetsparti.

Jag tror tyvärr att det kommer finnas många anledningar för mig att minnas budskapet från Katarzyna Kotula den där februaridagen i Köpenhamn. Sverige är inte Polen, och stödet för just aborträtten är mycket starkt hos oss. Men alla länder har sina egna utmaningar och ibland går det snabbt utför. ”Vi trodde inte heller att det som sedan hände kunde hända hos oss”, inskärpte Kotula, och avslutade:  ”Don´t fall asleep, you might wake up in Poland.”

Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet