En ny avhandling om socialsekreterares arbetsskadeanmälningar visar att var tredje anmälan gäller hot utanför arbetsplatsen, i många fall även mot deras familjer.
– Detta är det absolut värsta, de upplever att de inte kan skydda sig och blir väldigt utsatta, säger Jimmy Munobwa, doktor i socialt arbete vid Högskolan i Gävle i en kommentar.

Jimmy Munobwa har arbetat många år som socialsekreterare. Kollegors berättelser om hur de utsattes för hot och våld och hur de försökte hantera detta gjorde att han ville veta mera.

Arbetet har nu resulterat i en doktorsavhandling som bygger på djupintervjuer med socialsekreterare som arbetar med barn och ungdomar, missbruk och försörjningsstöd, men även på de arbetsskadeanmälningar om hot och våld som gjorts hos Arbetsmiljöverket.

Resultaten visar arbetsplatser där smutskastning och hot blivit så gott som normaliserat och något man förväntas borsta av sig. Där klienter kommer undan med beteenden som inte skulle vara acceptabelt i socialsekreterarnas privata sfär.

– Som en socialsekreterare uttryckte det: ”På socialkontoren har det alltid varit så, vi kallas allt möjligt, det vanligaste är soc-fitta, men det är inget man reagerar på.”

– Det sägs finnas en nolltolerans, men de flesta, och det är bra, ser sig som hjälpare och vill inte anmäla då det kan bli negativa konsekvenser för klienten, säger Jimmy Munobwa.

Det är väl bekant att socialsekreterare, särskilt de som utreder försörjningsstöd samt barn och unga, ofta arbetar under särskilt påfrestande villkor. Men nytt är att så många säger att hoten utanför arbetsplatsen och mot familjen ökar och är det som skapar mest oro och stress.
– De känner sig oskyddade när de blir utsatta utanför jobbet. På arbetsplatsen finns rutiner, kollegor och till och med pansarglas, men så fort de kliver utanför så finns inget skydd.

Avhandlingen innehåller många exempel på hur socialsekreterare, eller deras familjer, hotas eller angrips i hemmet:
”Det var på natten, vi vaknade av en smäll. En kniv var instucken genom vår köksdörr och stora stenar hade kastats in i köket genom fönstren.” Pappan till ett omhändertaget barn kunde senare kopplas till dådet.

En annan pappa vars barn blivit skyddsplacerade gick till socialsekreterarens barns förskola, tog ett foto på barnen och skickade det med meddelandet: ”Dina barn är så fina, du borde ta väl hand om dem.”
”Min arbetskamrat ringde och sade att en klient letade efter mig. Jag var då ute ensam med mina små barn i parken där jag bor och jag blev livrädd.”

Hot som: ”Jag vet var du bor”, ”Jag ska leta upp dig”, ”Jag väntar på dig utanför”, beskrevs av många av det intervjuade. De upplevde att det inte fanns tillräckliga åtgärder för deras personliga säkerhet utanför arbetsplatsen.
– Visst, några har fått skyddade uppgifter när det gått för långt, eller hjälp att flytta. En säkerhetsdörr hos någon där en klient slog in dörren med en yxa, poliser som patrullerat hos en annan ett par veckor. Men detta är tillfälliga åtgärder som inte hjälper i längden.

Som Noah, en socialsekreterare på ungdomsenheten, förklarade: ”Om en klient verkligen vill skada mig så är jag helt oskyddad när jag kliver ut från kontoret.”

Sveriges kommuner och regioner har lyft socialsekreterarnas önskemål om skyddade personuppgifter, åtminstone för dem som arbetar med barn- och ungdomar, samt att myndighetsbesluten ska undertecknas av socialnämnden, i stället för av socialsekreteraren.
– Även polisanmälningar där socialkontoret står som målsägande borde övervägas, då det är många som inte vågar anmäla idag, säger Jimmy Munobwa.

Många efterlyste också bättre stöd och skydd från chefer och de vittnade om en arbetsplatskultur där de förväntades hålla klienterna lugna och hantera våldsamma möten med lite stöd.
– Jag visste att hot förekommer, men att det gäller så många överraskade. Det hårdnande samhällsklimatet, med hårdare krav och mindre stöd, ser jag som en orsak till dessa spänningar mellan klienter och systemet, säger Jimmy Munobwa.