Symptomen på klimakteriebesvär påminner inte sällan om symptomen för stressrelaterad psykisk ohälsa. Utbredd okunskap på arbetsplatser och i vården bidrar därför till att kvinnor i klimakteriet inte får de förutsättningar och behandlingar de skulle behöva för att ha ett fungerande liv. Tvärtom får de ofta fel behandlingar och medicinering som i sin tur kan skapa ytterligare ohälsa.

– Psykisk ohälsa och långtidssjukskrivning för utmattningssyndrom är vanliga orsak till besök i primärvården för kvinnor mellan 45 och 60 år, säger Lena Rindner, distriktssköterska och klimakterierådgivare i Borås som också har skrivit en avhandling vid Göteborgs universitet om hur klimakteriet påverkar kvinnors livskvalitet till Akavia Aspekt.

Rindner beskriver att ”ett ofta återkommande mantra hos patienterna är: ’Jag är inte deprimerad, men jag mår inte bra.

– När jag berättar för dem att det kunde bero på sjunkande östrogennivåer, och att de är i en sårbar period i livet, blir de ofta lättade och tacksamma över att äntligen få veta vad problemen beror på, säger hon till Omvårdnadsmagasinet.

I sin studie kunde Rindner se att många av de kvinnor som upplevde sig ha svåra klimakteriesymptom upplevde just psykisk ohälsa.


– De känner sig ledsna, nedstämda och likgiltiga, och kopplar inte att det här kan höra samman med en ökad sårbarhet under denna fas i livet, förklarar hon.

Christina Strååt är utredare vid Socialstyrelsen och har varit med och bidragit till att se över klimakterievården.


– Det är viktigt att man uppmärksammar klimakteriet som en möjlig orsak till symptomen, att man utreder, att diagnosen blir korrekt och att man sätter in rätt åtgärd: stöd, råd eller behandling, säger hon till Akavia Aspekt.

Socialstyrelsen har kommit fram till att det behövs ett nationellt kunskapsstöd till bland annat primärvården behöver utvecklas, för det är till primärvården kvinnorna i första hand ska vända sig.

Helhetssyn krävs för att fånga upp klimakteriebesvär

Sjuksköterskan Lena Rindner som förutom att forska, föreläsa och utbilda inom klimakterievård, också har varit med och startat en unik klimakterierådgivning på Södra torgets vårdcentral i Borås, säger att hon tidigare i sin yrkesroll upplevde en ”klinisk frustration”.

– Jag tyckte att många kvinnor blev dåligt bemötta, inte lyssnade på. Det saknades en helhetssyn på klimakterierelaterade besvär, säger hon till Omvårdnadsmagasinet.

På klimakterierådgivningen på vårdcentralen i Borås arbetar Lena Rindner utifrån en metod som hon själv har utvecklat genom sin forskning. Hon beskriver den som personcentrerad och biopsykosocial, med vetenskapligt stöd för råd, stöd och behandling av kvinnor med klimakteriebesvär. Utgångspunkten är kvinnans behov och önskemål.

– Det handlar om att ta ett helhetsperspektiv på hela symptombilden och livssituationen, sgäer Lena Rindner till Omvårdnadsmagasinet.

Klimakteriet är nämligen inte någonting som bara gäller underlivet, utan hela livet, poängterar hon och menar att vårdcentralen är precis rätt plats för den här helheten.

En av tre kvinnor oförberedda på klimakteriet

Enligt Rindner kommer svårigheterna ofta oväntat. En tredjedel av alla kvinnor är helt oförberedda när de går in i klimakteriet som kan starta när som helst efter 46 års ålder.

Det är en period i livet som för många kan vara existentiellt sårbar i sig, även utan klimakteriet, påpekar Lena Rindner. Man kanske har föräldrar som dör, och barn som går igenom tonåren eller flyttar hemifrån.

– Här vill jag slå ett extra slag för de kvinnor som har tonårsbarn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. För dem blir den mentala belastning extra tung, och det är en grupp som vården ofta missar. Samma sak med kvinnor med ADHD.