När jag flyttade till Bryssel var det för att arbeta för paraplyorganisationen European Women’s Lobby och sedan European Anti-Poverty Network.  Jag hade då ingen tanke på att jag skulle stanna så länge och få det fina och allvarliga uppdraget att representera mitt parti som folkvald EU-parlamentariker i tio år. Men så blev det! Och det har varit en fantastisk tid.

Och det känns otroligt bra att få avsluta mitt parlamentariska arbete här med att klubba igenom inte mindre än TVÅ starka feministiska lagförslag, som jag själv varit direkt inblandad i.

Det tyngsta lagförslaget är det första EU-direktivet någonsin mot det könsbaserade våldet. Detta direktiv har vi feminister krävt att EU-kommissionen ska lägga fram sedan många år tillbaka. Att lagförslaget äntligen las fram och att vi i EU-parlamentet lyckats få igenom en rad förbättringar är en stor feministisk framgång för alla kvinnor i Europa. Vi fick visserligen inte gehör från medlemsländerna för vårt förslag att införa en europeisk samtyckeslag och inte heller något europeiskt förbud mot sexköp. Men tack vare hårt feministiskt arbete fick vi igenom ett stort fokus på det förebyggande arbetet och ett erkännande av kvinnojourernas viktiga arbete.

Vi vänsterfeminister vet nämligen att för att stoppa det könsbaserade våldet räcker det inte att skärpa straffen för förövarna eller satsa allt på det polisiära. Vi måste stoppa våldet från att överhuvudtaget uppstå. Det handlar om att arbeta förebyggande mot machismen och för jämställdhet överallt. Det gäller att samhället och det gemensamma finns där för alla flickor och kvinnor, men också icke-binära och transpersoner, som drabbas av det patriarkala våldet. Med den nya lagen måste alla EU-länder ta det könsbaserade våldet på allvar och vidta konkreta åtgärder. 

Det andra lagförslaget var jag EU-parlamentets huvudförhandlare för. Det handlar om revideringen av det redan existerande direktivet för att bekämpa människohandeln, eller trafficking, ett brott som främst drabbar kvinnor och flickor som säljs in i Europas prostitutionsindustri. Jag och mitt förhandlingsteam lyckades med att få in skrivningar som stärker offrens rättigheter och utöka delarna om det förebyggande arbetet. Det är jag väldigt stolt över.

Som svensk vänsterpartist och feminist ville jag också införa den ”svenska” sexköpslagen i hela EU för att få stopp på detta utnyttjande och den dystopiska, konservativa prostitutionsindustrin, men lobbyismen bakom denna industri är fortfarande för stark, särskilt i länder som Tyskland och Nederländerna. 

Det blir åtminstone förbjudet att köpa sex av någon som en vet är ett offer för trafficking. I lagtexten finns nu också en referens till sexköpslagen som ett bra sätt att bekämpa människohandeln för sexuell exploatering.

När vi nu rott dessa lagförslag i hamn tänker jag ofta på mina feministiska föregångare som kämpat för att vi skulle få dessa lagar. Inte minst tänker jag på de vänsterpartistiska EU-parlamentarikerna Marianne Eriksson, Eva-Britt Svensson och Mikael Gustafsson som drivit arbetet framåt mot det könsbaserade våldet. Det känns så bra att fått vara en del i en tradition av vänsterpartister som alltid håller den feministiska fanan högt. Alltid. 

Jag har inte åstadkommit en feministiskt revolution. För det är EU-parlamentet nog inte rätt plats;) Snarare handlar det om ett både ettrigt och enträget arbete med en tydlig kompass och förmåga att agera i förhandlingsrummen. 

Nu är det dags för mig att lämna över den feministiska stafettpinnen i EU-parlamentet till nya ledamöter. Jag vet att de vänsterpartister som tar över efter mig kommer ta sig an den feministiska kampen med kraft och energi, och inte backa en tum inför de högernationalistiska anstormningarna.

Själv kommer jag att fortsätta försöka göra största och mesta möjliga feministiska avtryck — men i andra roller och från andra plattformar. Det blir spännande! 

Malin Björk (V), EU-parlamentariker