I mars 2017 tågade 3 000 människor från tre olika håll till Medborgarplatsen. ”Den röda tråden” var en imponerande manifestation. Protesten hade förberetts i en vecka genom att små ryggsäckar, innehållande bland annat barnkonventionen, hade packats och små lokala manifestationer hållits runt om i landet. Protesten avslutades med en större demonstration i Stockholm där ett upprop överlämnades till politiker med kravet att de ensamkommande flyktingbarnen skulle få stanna.

Arrangören var nätverket #Vi står inte ut, som startats i skolvärlden och socialtjänsten. Merparten av de vuxna deltagarna var kvinnor.

De enda som saknades var media.

För dryga veckan sedan omringades riksdagshuset av cirka 1 500 människor som bar på en kilometerlång halsduk. Det var en imponerande föreställning. Den hade förberetts i månader med att mammor, mormödrar och andra kvinnor i hela landet stickade 1,5 meter långa halsdukar som skickades till Stockholm där de samlades upp och syddes ihop. Bilderna från manifestationen på Sergels torg, där en stor mängd personer sitter omgivna av halsdukarna, är mycket spektakulära. Budskapet till politikerna var: ”Vi sätter en gräns för klimatet – 1,5 grader”. Arrangörer var Rebellmammorna och merparten av deltagarna var kvinnor.

De enda som saknades var media.

Det finns likheter mellan dessa två stora manifestationer. De har båda initierats av organisationer med en stor majoritet kvinnor och deltagarna var i mycket hög grad kvinnor. I stället för att lägga tyngdpunkten på skandering, stora flaggor och en aggressiv framtoning var det rött garn, barnryggsäckar, mjuka halsdukar, dans och sång som ledsagade manifestationerna.

Sveriges television fick ta emot ett stort antal brev från rebellmammor som frågade varför SVT inte bevakade manifestationen. Så här svarade SVT:s kommunikatör:

”Huvudregeln för SVT Nyheter är att vi inte rapporterar om demonstrationer och andra manifestationer, vare sig de har polisens tillstånd eller inte. Det är först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås misstänkta brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv. Och även om en demonstration av något ovanstående skäl skulle komma med i nyheterna så brukar inte SVT redogöra för vad demonstranterna står för, annat än i högst allmänna ordalag. Det är händelsenyheten som är det relevanta och det som SVT ska berätta om – inte vad demonstranterna tycker och vill åstadkomma.”

För att bli uppmärksammad av SVT Nyheter bör man alltså klistra fast sig i gatan och hindra bilismen. Att gående och cyklande människor behövde huka sig under en röd halsduk för att korsa gatan räknas inte.

Likaså bör man i tåget överallt ha stora tydliga plakat med vad demonstranterna tycker och vad de vill åstadkomma. För även om SVT Nyheter fått ett pressmeddelande i förväg så tänker de inte informera sin publik. De mycket små notiserna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet visade ytterligare hur totalt ointresserade redaktionerna var.

Tanken infinner sig att förutom lagbrott så bör kanske också demonstrationerna ha en stor andel män bland deltagarna?

Ingrid Eckerman är läkare och människorättsaktivist. 2016 grundade hon nätverket Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Krönikan har tidigare publicerats i Magasinet Konkret.