– Den här utställningen har blivit historisk. Jag tror att den kommer att förbli en viktig händelse för Centre Pompidou och för museivärlden, konstaterar utställningskommissarien Camille Morineau och går ett varv genom salarna, en av de allra sista utställningsdagarna.

Nästa vecka ska verken av Khalo, Bourgeois, Saint Phalle och flera andra av förra seklets stora konstnärer plockas ner.

Centre Pompidou har en av världens främsta samlingar av 1900-talskonst. Med jämna mellanrum byter man ut den permanenta utställningen och ibland väljer man att göra ett tematiskt urval. Det var fallet med elles@centrepompidou som öppnade för snart två år sedan. Men att presentera 1900-talskonstens utveckling genom enbart kvinnliga konstnärers verk var inte alls en självklarhet.

Radikalt

Positiv särbehandling är alltid en politiskt känslig fråga i Frankrike. En hel del feminister var också negativa. Somliga ansåg att man redan nått sitt mål. Andra att man borde visa hälften kvinnliga konstnärer, hälften manliga. Det höll inte Camille Morineau med om.

– Det behövdes något ganska enkelt och samtidigt radikalt. På Louvren har de bara manliga konstnärer men det stör ingen. Där handlar det om män som representerar både män och kvinnor. Vi har gjort tvärt om. Låtit kvinnor representera männen och kvinnorna.

Också bland kollegorna fanns en hel del invändningar.

– Alla tycker det är bra att visa kvinnliga konstnärer, men det betyder samtidigt att man måste ta bort manliga, säger hon och ler.

Därför blev utställningen också ett tillfälle att ifrågasatta den egna verksamheten.

– Vi arbetar ständigt med stereotyper. Ibland är det bra att skaka om, som i en shaker, säger hon och ruskar en osynlig burk med händerna.

Förlängning

Camille Morineau berättar också att både hon och hennes kollegor var rädda för att manliga konstnärer kanske skulle ställa till med skandal.

– Men så blev det inte alls. Dessutom är många av dem gifta med kvinnliga konstnärer, så det var väldigt nöjda! säger hon och skrattar.

De hade inte heller behövt vara oroliga för att publiken skulle utebli. Den ettåriga utställningen förlägndes snabbt med ett år och när utställningen slår igen kommer bortåt 2,5 miljoner besökare att ha sett den. Det är ungefär 25 procent fler än normalt.Också många museiovana har hittat hit, något som särskilt glädjer Camille Morineau.

– Allra gladast gjorde en ung kvinna mig. Hon arbetade på en bank och berättade att hon kommit hit av en ren slump men sedan kommit tillbaka två gånger för att hon tyckt att utställningen var så strålande.

Också amerikanska och europeiska museichefer har vallfärdat för att studera Centre Pompidous unika grepp. Och Camille Morieau har också sett hur en delvis skeptisk fransk press efter hand fått en mer positiv inställning till museets initiativ

.

Nytillskott

Uställningen har också utvecklats under resans gång. Bland annat har nya verk tillkommit när konstnärer skänkt sina egna verk för att stötta projeket. Och några manliga konstnärer har faktiskt också plockats in, till en ny sal kring transsexualitet och transvetism. Teman som inte behandlats av tillräckligt många kvinnor i museets samlingar.

Utställningen ska nu lämna plats för en mer klassisk, kronlologisk hängning. Men Camille Morieau fortsätter på den inslagna vägen och har börjat förbereda en retrospektiv utställning över Niki de Saint Phalles verk. 2013 ska den öppna på Centre Pompidou och Camille Morineau hoppas att den kanske kommer till Stockholm så småningom.