Det svenska truppbidraget i Afghanistan i modern tid inleddes år 2001. Då sändes ett svenskt specialförband till landet. Ett år senare utökades närvaron med en enhet för civil-militär samverkan. År 2004 började Sverige bidra med trupp till det brittiska Provinsial Reconstruction Team som arbetade i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Från och med år 2006 leder Sverige, under NATO-befäl, verksamheten i PRT:s område.

Tillsammans med kaffe och morgontidning serverades svenska folket i små doser det faktum att Sverige numera bedriver väpnad strid i ett annat land. Från början var det inte tanken att det skulle bli så. Då, 2006, hette det att bidraget var en fredsfrämjande insats, och i media problematiserades detta inte mer än insatserna på Balkan under 1990- och 2000-tal. Det var först när beskjutningarna av den svenska styrkan började, som Försvarsmakten och regeringen tvingades in i den obekväma situation som nu föreligger – svenskar i uniform dödar och blir dödade, i ett land som många inte ens kunde peka ut var det befann sig på kartan för fem år sedan. Försvarsmakten har, efter decennier av nedläggnings- och omorganiseringsbeslut som kommit slag i slag, funnit ett nytt existensberättigande i att försvara fred och säkerhet utomlands, med sin unika kompetens väpnad strid. Eftersom det militära hotet är så pass stort i Afghanistan att hittills fem svenska unga män fått sätta livet till, är det svårt att argumentera mot materielanskaffningar som skyddar dessa unga svenskar. Alternativet att vi faktiskt inte ens behöver vara i Afghanistan, eller att både Försvarsmaktens och andra delar av det krishanterande Sverige skulle behövas bättre i andra oroshärdar i världen, tas inte upp till granskning. Så föds en spiral av upprustning och krigsretorik med manliga förtecken.

Nu, i mars 2011, talas det om att det svenska stridsflygplanet JAS 39 Gripen skall sättas in över ytterligare ett land vars geografiska placering många svenskar tidigare kanske varit lite osäkra på. Sverige är ansvarigt för en av EU:s snabbinsatsstyrkor, Nordic Battle Group, under det första halvåret av 2011. Det innebär att det finns Gripenplan står i beredskap att genomföra en väpnad insats när som helst. Detta faktum, bland andra, gör att många nu höjer rösten för att en väpnad insats i Libyen är ett stöd för mänskliga rättigheter. P J Anders Linder frågar sig på Svd:s ledarsida den 22 mars hur det skulle sett ut i Libyen om inte militära resurser ställts till förfogande, och den nya alliansen ”gått från ord till handling” och inlett bombningarna. Han svarar själv och säger att det ”med största sannolikhet sett rent ohyggligt ut”. På frågan om huruvida Sverige, om vi får frågan, borde ställa stridsflyg till förfogande anser han att det inte kan bli annat än ett ja, eftersom ”Europas länder måste själva vara med och värna säkerheten i sitt närområde”.

Men vems säkerhet är det som skall värnas denna gång? Den svenska, och för all del också den amerikanska, närvaron i Afghanistan försvaras bland annat med att kvinnornas rättigheter i det afghanska samhället måste tillvaratas. De afghanska kvinnorna måste skyddas från de afghanska männen, vilket är en uppgift för amerikanska och europeiska män. Samt för ett fåtal kvinnor.

Vems säkerhet gäller det i Libyen? FN:s resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet, slår fast att kvinnor bör vara med på alla nivåer i fredsarbetet, och att deras intressen särskilt skall tas tillvara. I fallet Libyen har ännu inget hörts om kvinnors deltagande över huvud taget. Lejonparten av de svenska röster som höjts för en insats är manliga. Det är också plågsamt tydligt att det i fallet Libyen är mycket traditionella perspektiv på säkerhet som avses, nämligen att frånta Gadaffi alla möjligheter till militärt ingripande.

Samtidigt finns en koppling till svensk vapenindustri som inte är försumbar utan särdeles uppenbar. Signaturen Duke, som utger sig för att vara svensk JAS-pilot och som sådan bjuds in som gästbloggare på försvarsbloggen Wisemans Wisdoms, skriver under rubriken ”Bättre än såhär blir det inte” att kostnaden för en svensk insats med JAS i Libyen vida skulle understiga de vinster som SAAB skulle dra in vid den då förmodade ökade försäljningen av planet. Duke påpekar också flera gånger i inlägget att ett svenskt deltagande med JAS i Libyen är en fråga om solidaritet. Jag ställer mig frågande till hur det kan vara en fråga om solidaritet att ha ett uttalat mål att främja svensk vapenexport.

Det finns ytterligare problem med den vapeninsats som nu sker i libysk luftrum. För att en så stor operation som den som nu pågar, krävs det personal på marken. Om inte annat för att leda in de bomber som kommer från luften, för att se till att de träffar de mål de är avsedda för. I paragraf 4 i Resolution 1973 om Libyen, står att läsa att mandatet “Excluding a foreign occupation force of any form on any part of Libyan territory.”. Det innebär alltså att koalitionen inte tillåts ha några soldater på libysk mark. Det leder vidare till att det antigen finns specialförband på marken som sköter inledandet av bomber trots att resolutionen inte tillåter det, eller också innebär det att det är libyska rebeller som leder in koalitionens bomber. Den amerikanska militärens talesperson, vice amiral Bill Gortney, avvisar under kvällen svensk tid den 24 mars allt samarbete med rebeller på marken. Detta blir, i ljuset av behovet av personal på marken, ytterligare svårt för koalitionen att förklara.

Detta är problematiskt ur flera synvinklar. Vem vet vad oppositionen i Libyen egentligen vill, förutom att störta Gadaffi? Och vilka består oppositionen av? På alla bilder som hittills läckt ut från stridshandlingarna på marken syns inga kvinnor. Bara detta torde vara en varning för koalitionen, med hänsyn till resolution 1325.

Det finns en starkt manligt konnoterad retorik kring insatsen i Libyen. Katastrofer som samtidigt pågår, och som har krävt betydligt fler liv, är den våldsamma konflikten i Kongo, där sexualiserat våld, våldtäkter och förnedrande tortyr är vardagsmat, och den ännu olösta konflikten i Elfenbenskusten. Oviljan från världssamfundet, däribland också Sverige, att bidra till att lösa konflikten i Kongo har varit slående. Denna ovilja belyser att olika liv, kvinnors och mäns, svartas och vitas, militära och civila, är olika mycket värda. Kanske kan man också dra slutsatsen att Sverige kan tänka sig att bidra, av solidaritet, så länge det också innefattar gratis reklam för våra vapensystem samt att ”våra pojkar” får leka av sig litegrann.

Detta står i skarp kontrast till det system som Dag Hammarskjöld en gång utvecklade, med FN:s blå baskrar. Dessa soldater hade till uppgift att hjälpa civilbefolkningen, på deras egna villkor. Sverige har varit en mycket uppskattad partner i FN:s olika missioner världen över, senast i Liberia 2006. Vi har setts som stående för mänskliga rättigheter, oavsett på vilket sätt de kränks. De stridshandlingar som vi nu ägnar oss åt i Afghanistan, och kanske också snart i Libyen, ligger långt bort från detta.