Våldtäktslekar, eller rape play som det kallas inom BDSM-kretsar innebär att leka med våldtäktssituationer i sitt sexliv. Rape play kan sägas återfinnas i allt från något så oskyldigt som en fasthållen hand till rollspel där den undergivna parten uttryckligen säger ifrån, gråter eller gör motstånd.
För en utomstående som aldrig haft fantasier om våldtäkt kan detta självklart framstå som skrämmande och groteskt men för de inblandade kan det vara en mycket förlösande upplevelse baserad på samförstånd och tydliga gränser.
Visst är det känsligt att ifrågasätta vad som pågår i enskildhet mellan två vuxna människor i samförstånd med varandra. Det kan väl knappast finnas någon som kan tycka sig ha rätt att ha åsikter om en ömsesidig handling, utom möjligtvis kristdemokrater?
Men rape play väcker ändå många frågor, speciellt när jag läser texten Rape Culture 101 av bloggerskan Melissa McEwan. I denna text går McEwan igenom olika uttryck för vad hon kallar Våldtäktskulturen (Rape Culture), som är en väv av attityder och föreställningar som på olika sätt gör våldtäkt till en neutraliserad del av vår tillvaro genom skämt, genom att våldtäktsöverleverskor utfrågas om sina sexuella vanor och sin klädsel i rättegångar och mycket mer.
Vad som spelar allra störst roll i detta sammanhang är den sexualisering av mäns våld mot kvinnor som vi kan se inom pornografin men även inom mer allmänt accepterade skildringar av sex. Hårdhänthet är lite lagom sexigt, en bestämd man som tar för sig visar att han är upphetsad.
Självklart ska det inte tas för givet att våldtäktslekar alltid utförs av ett heterosexuellt par där den manliga parten är den dominanta, men i just denna konstellation uppstår en maktbalans som i en patriarkal kontext framstår som mer problematisk. Vilken samhällsordning ger våldtäktslekar uttryck för?
Skulle det gå att argumentera för att en lek till och med kan cementera en norm att mäns sexuella våld mot kvinnor är OK? Kan vi verkligen frikoppla vår egen sexualitet från den patriarkala ordningen med medgivandet som ett alibi?
Detta är vad som framhävs, främst av dominanta män, när våldtäktslekar disskuteras i BDSM-kretsar. Självklart finns det dock även gott om kvinnor som fascineras av fenomenet och många av dessa är även övertygade feminister.
Johanna är en ung kinkster som sedan tidig ålder fascinerats av rep och maktförskjutningar i sexuella situationer. Hon ser tydliga kopplingar mellan sin egen undergivna sexualitet och de normer som finns i samhället. Samtidigt menar hon dock att våldtäktslekar innebär att den undergivna har bra mycket mer makt än vad någon vid en första anblick kan tro.
I en sexuell relation där maktförskjutning förekommer regelbundet måste parterna uttryckligt tydliggöra vart de har sina gränser och önskningar, något som inte är lika noga inom vaniljsex, där parterna bara spelar vidare på sina givna könsroller utan diskussion.
- Det syns ju aldrig en sund förhandling om ifall tjejen är okej med att bli dragen i håret, eller vill det. Det bara utmålas som del i den djuriska sexualitet som män förväntas ha och som kvinnor förväntas bli utsatta för, poängterar Johanna.
När en kvinna utövar våldtäktslekar för att leva ut sina fantasier upphör hon att vara det passiva objekt som hon förväntas vara enligt samhällsnormen. Därför kan inte rape play ses som ett feministiskt steg bakåt, utan snarare att vi tillåter oss själva att definiera vår egen sexualitet på ytterligare ett plan, menar Johanna.
Hon, liksom många andra vars historier jag lyssnat på, har hyst fantasier kring sexuellt tvång sedan mycket tidig ålder. Vissa talar till och med om att fantasierna fanns innan de verkligen visste vad sex var för någonting.
Det är dock svårt att förneka att som lek betraktad är rape play ganska fantasilös i den bemärkelsen att det är ett rollspel som ligger så pass nära verkligheten. Behöver vi ens låtsas att män föraktar kvinnor, kontrollerar deras sexualitet, utsätter dem för sexualiserat våld och tar sig friheter med kvinnors kroppar?
Är det inte lite makabert på samma sätt som när barn leker krig? Eller kanske kan en lek hjälpa oss att hantera och avväpna en företeelse som är högst verklig och problematisk, att vi genom lek kan uppleva kontroll över en situation som i verkligheten är hemsk.
Leken tar slut med ett enda ord, det gör varken en riktig våldtäkt eller mäns systematiska våld mot kvinnor. Kanske kan vi genom en makaber lek till och med synliggöra hur det sexualiserade våldet tas för givet när vi tvingar fram en diskussion om våra fantasier och gränser? Visst är det möjligt, men då krävs även en kritisk analys av strukturella maktstrukturer mellan könen.
