Den 27 november anordnade Samtidshistoriska institutet ett seminarium om Norrmalmstorgsdramat 1973. Hanna Olsson, författare och terapeut, förklarade varför begreppet Stockholmssyndromet borde utvecklas och hur det osynliggör förövarens våld. Feministiskt Perspektiv följde upp seminariet med några frågor över telefon.

Hanna Olsson beskriver en makttriangel, där polisen, regeringen och journalistiken blev avgörande för hur dramat kring Norrmalmstorg skulle utveckla sig.

– De enda som inte hade makt var de gisslantagna, framhåller Olsson.

Hon har intervjuat Kristin Enmark, en i gisslan. Kristin Enmark kände sig sviken av samhället, för att hon aldrig blev lyssnad på under gisslantagningen, trots att hon till och med ringde upp Olof Palme och bad för sitt liv. Hon har beskrivit det som att rädslan för rånaren, övergick i rädsla för polisen.

– Ett ”vi och dom” skapades. Utanför i trädkronorna såg Kristin Enmark krypskyttar. När polisen började borra för att släppa in gas i bankvalvet fruktade hon för sitt liv, säger Hanna Olsson.

Det var här begreppet Stockholmssyndromet skapades av psykiatern och kriminologen Nils Bejerot. Begreppet innebär att den kidnappade utvecklar en relation till förövaren och tar parti för honom mot polisen. Men Hanna Olsson anser att begreppet ger en alldeles för snäv förklaring eftersom det fanns två tydliga hot mot gisslan – den ena var rånaren, den andra polisen.

Men Bejerot uppmärksammade inte att offrets förhållande till hela situationen är en överlevnadsstrategi. I förhållande till det faktiska våldet och hotbilden, både från polisen och kidnapparen.

Hanna Olsson menar att hela sammanhanget behöver analyseras, som exempelvis polisens beslut att skicka ned gas i bankvalvet. Hur farligt var det för gisslans liv?

– Det som kallas Stockholmssyndromet inbegriper bara offrets reaktioner, men inte förövaren och polisens våldsutövande. På så sätt beskrivs offret som irrationellt, men förövaren som rationell. Vad gör man när man är tillsammans med någon som är farlig? Man orkar inte se farligheten, då skulle skräcken bli för stark. Den egna möjligheten att överleva är nu kopplad till kidnapparens liv. Kristin Enmark var rädd för polisen för att den inte skyddade henne, vilket är en helt logisk och mänsklig reaktion.

Hanna Olsson menar att det också finns en tydlig könsaspekt i dramat.

– Kristin Enmark ger oss en mycket tydlig bild när gisslan slutligen släpps ut. Hon vill gå på sina egna bara ben, men läggs på en bår. Offret ska skyddas. Samtidigt blir hon inte lyssnad på.

Samma mekanismer går igen när det handlar om mäns våld mot kvinnor. Fokus ligger på kvinnors utsatthet. En vanlig frågeställning är varför kvinnan inte lämnar sin våldsamma man. Men man synliggör inte förövaren och den typ av våld han utövar. Inte heller ställs frågan om gärningsmannens sexualliv i våldtäktsrättegångar, utan om kvinnans klädsel, uppträdande och relationer.

– Alla använder ordet Stockholmssyndromet som ett självklart begrepp, säger Hanna Olsson. Men vi behöver undersöka begreppet för att se vad det står för.