Kapitel 3
: En väldigt ensam mamma

Pål var borta länge efter händelsen på restaurangen och jag kunde märka hur mamma förändrades. Dels så städade hon hela dagen, hon var arg och irriterad när hon städade, klagade på hur jag alltid var i vägen och bad mig gå ut och leka på gården. Nästa dag så kunde hon ligga på soffan hela dagen, hon låg där helt knäpptyst såg på tv shop och åt ingenting. Jag bara längtade tills Pål skulle flytta hem så att mamma skulle bli normal igen.

Jag hade en kalender hemma, där hade mamma skrivit skola på den sjunde januari och jag längtade så mycket. Varje kväll innan jag gick och la mig kryssade jag över dagen som varit och räknade dagarna som jag var tvungen att gå igenom innan det var dags. Dagen innan packade jag min skolväska, i den la jag en banan, boken jag fått av Pål och en ängel som mamma gett mig när jag föddes. Hon kallade den här ängeln för min skyddsängel och sa att jag skulle prata med den när jag hade problem.

Jag letade även upp kläder som jag skulle ha på mig, jag fick leta i min tvättkorg för jag hade inga rena kläder kvar. Mamma låg bara på soffan och zappade mellan kanalerna på tv:n. Till slut hittade jag en röd klänning som fick bli perfekt. Jag hittade inga rena strumpbyxor så bestämde mig för att ha bara ben och ett par varma skor för att komplettera det hela. Sen gick jag och la mig, jag låg länge och vred mig i sängen, tänkte på morgondagen, på alla barn och lärare som jag skulle träffa. Det tog lång tid innan jag kunde somna och jag kunde höra hur mamma låg och snarkade i rummet bredvid.

Jag vaknade redan klockan sex och hoppade upp ur sängen, sprang runt i hela lägenheten och satte på radion i köket. Jag försökte även sätta igång kaffemaskinen åt mamma men lyckades inte riktigt. Klockan halv åtta sprang jag in till mamma:

– Mamma du måste vakna nu, vi ska till skolan, ropade jag lyckligt.

Mamma bara vände sig om och la sig med ryggen mot mig, jag gick fram till henne och pussade henne på kinden.

– Dags att gå upp mamma!

Hon muttrade något och hostade sen blev hon tyst igen. Jag stod framför henne och började ruska om henne.

– Vakna, vakna, vakna, ropade jag fram.

– Tyst nu unge, sa mamma och somnade om.

Jag satte mig ner vid hennes fötter och började klappa henne på benet.

– Men mamma, vi ska ju till skolan nu. Sa jag besviket men hon svarade inte.

Jag gick in till köket och bredde två mackor med smör till henne som jag kom in med men hon låg bara och snarkade.

– Snälla mamma vakna! Sa jag och såg på klockan, tio över åtta, nu var det bråttom.

– Mamma! Ropade jag ut och ruskade om henne igen.

Hon vände sig om, såg argt på mig och tog ett hårt tag i mina händer.

– Gå och lägg dig, sa hon

– Men mamma…

– Nej, nu går du in i ditt rum, hör du det Alice?

Jag kände hur gråten satt i halsen men begav mig tyst till sovrummet, tog ut min skyddsängel ur väskan och pratade med henne.

– Snälla, gör min mamma glad igen.

Det dröjde länge innan mamma vaknade igen och under tiden som hon sov vågade inte jag lämna rummet. Inte för att jag var rädd för mamma utan för att jag var rädd för att förstöra, för trots min unga ålder så visste jag ju att mamma inte mådde bra just nu. Jag visste att Påls semester sårat mamma och att hon skulle vara ledsen till han kom hem igen. Så jag lekte på mitt rum så som jag gjort så många gånger förut. Och så tänkte jag på pappa.

Pappa skulle aldrig glömma skolan, han skulle aldrig bli arg på mig för att jag väckt honom. Eller skulle han det? Jag var ju trots allt ett ganska jobbigt barn och pappa kanske skulle bli arg om han var den som tog hand om mig. Plötsligt hörde jag ljud ifrån vardagsrummet, en tv som sattes på, mamma som hostade och började röra på sig i soffan. Jag satt helt knäpp tyst i rummet och kunde inte låta bli att känna ilska. Nu skulle hon få se hur jag suttit här alldeles ensam på min första skoldag dessutom. Då skulle hon bli besviken på sig själv och bli samma gamla mamma igen, jag bara visste det. Tillslut öppnade mamma dörren till mitt rum och såg på mig länge, jag satt med en Barbiedocka i ena handen och ett gosedjur i den andra. Jag såg på henne och bara väntade på att hon skulle säga något.

– Skolan började idag va, sa mamma till slut.

– Ja… svarade jag tyst.

– Förlåt, jag… förlåt…

Hon gick tyst ut ur mitt rum och jag kunde senare höra hur hon grät från rummet bredvid och då försvann allt hat istället så översköljdes jag av skuldkänslor. Jag stod inte ut med mig själv, jag ville inte störa längre. Jag ville hjälpa min mamma att klara av sitt liv. Jag var sex år och för första gången i mitt liv förstod jag att det var dags att börja agera som en vuxen.