Varför är det lättare i en latinamerikansk kontext att få gehör för att homosexuella ska få gifta sig än för att kvinnor ska ha tillgång till abort i Latinamerika? Diana Mulinari vill återta de radikalfeministiska insikterna om kopplingen mellan sexualitet och patriarkat.
Hon dog ett år efter att en provinsdomstol i Argentina förnekade hennes rätt att göra en terapeutisk abort som är legal i Argentina. Avslutande av graviditet var nödvändigt för att kunna genomgå kemoterapi som skulle rädda hennes liv. Läkare nekade henne behandling för att skydda ”livet”. Hon blev tjugo år gammal och lämnade två små döttrar. Hon fick aldrig gå i skolan, arbetade som hushållerska sen hon var sexton.
Abort är en klassfråga. Tillgång till intervention med hög medicinsk säkerhet finns överallt i Argentina och hela Latinamerika, om man kan betala för det. Feministerna i hela Argentina marscherar bärande hennes namn till stöd för lagförslaget om ”laglig, säker och kostnadsfri” abort som kommer att diskuteras i parlamentet under 2012.
Den eurocentriska blicken har sina gränser. Trots det anglosaxiskt genusvetenskapliga ointresset de senaste tjugo åren för frågor om KVINNORS sexuella och reproduktiva rättigheter står frågan om aborträtten i skärpunkten mellan en rad progressiva regeringar och feministiska aktivister över hela Latinamerika.
En intressant fråga att ställa sig är varför aborträtten i den Latinamerika kontexten är svårare att få gehör för än samkönade äktenskap – eller i det argentinska fallet transrättigheter. En del aktivister talar om aborträtten som den ultimata segern.
Ett möjligt svar är att överskridande av binära könskategorier möjligen accepteras inom ramen för neoliberal kapitalism om överskridandet inte ifrågasätter könsarbetsdelning där det reproduktiva arbetet är fundamentet. Ett annat är att rätten till abort ifrågasätter majoriteten (heterosexuella) mäns kontroll över kvinnor på ett sätt som HBTQ minoritetsrättigheter inte gör det. Ett tredje, handlar om ekonomin: HBTQ rättigheter innebär mindre resursallokering än den statliga intervention som krävs för att säkerställa kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter.
Att dessa rättigheter inte ska sättas mot varandra upprepas ofta i feministiska sammanhang, så ofta att det synliggör det sårbara i denna transversala allians. Att utforska den sårbarhet skulle ge oss (feministiska forskare) en blick över hur genus och sexuella regimer reglerar sex och åtra genom kategorisering och gränsdragning.
Vad är kopplingen mellan sexuellt medborgarkap och KVINNORS sexuella och reproduktiva rättigheter? Medan den feministiska kampen för ett avgenusfierat samhälle (där den feministiska queer-rösten är nödvändig) och den feministiska kampen för det historiska subjekt som förkroppsligar konsekvensen av den binära genusregimen, det vill säga kvinnor?
Det är många som hävdar att det skifte som ägde rum inom samhällsvetenskap och humaniora i början av nittiotalet, ett skift från ekonomin till kultur, äger paradoxalt nog rum i en tid där klasskillnader ökar globalt och siffror på börsmarknaden styr allas liv. Det kulturella skiftet i genusvetenskap har varit obehagligt brutal.
På mindre än tio år försvann den kvinnliga kroppen, den blödande, bröstcancerattackerade, åldrande, gravida kvinnokroppen. Det hävdades att radikalfeminister överfokuserade på sex och våld, att socialistiska feminister överfokuserade på ojämlikheter i arbete och att patriarkatbegreppet var deterministiskt och teoretiskt begränsat. Och det skvallrades i korridorer över hur tråkiga lesbiska radikala feminister och deras sexpraktiker var, eller hur marginellt kvinnors kroppsliga erfarenhet av dubbelarbete är.
Genusvetenskap kom i en tid där ordet komplext började upprepas gång på gång. Ute med kvinnor som kategori; inne med genus som performativ (nu är jag orättvis, men för tydlighetens skull).
Men den kulturella vändningen öppnade för en annan förståelse av kopplingen mellan sex, makt och åtrå. Den bidrog till en expandering av den feministiska politiska agendan. Argumentet att spridningen av HIV skulle förstås inom ramen för heterosexualitet, heteronormen och rasistiska föreställningar och inte som en produkt av ”afrikanskhet” eller andras gruppers (problematiska) kulturer, skulle ha varit omöjligt utan den feministiska queera och postkoloniala blicken.
Emellertid kan jag inte låta bli att känna att det kulturella skiftet som innebar ett ifrågasättande av kvinnor som kategori, tog också bort kvinnors kroppar från den feministiska agendan. Den postmodernistiska andan tog ifrån oss ett sätt att tala om feminismen som en politisk gemenskap. Eller rättare sagt, gjorde det svårare att tydligt tala om gränser för tillhörighetens politik.
Får man kalla sig feminist och vara emot aborträtten? Får man kalla sig feminist om man inte bry sig om det reproduktiva arbete som lokaliseras i kvinnors kroppar? Får man kalla sig feminist och vara emot införandet av sexuellt medborgarskap? Får man kalla sig feminist och vara för rätten att allt billigare köpa andra kvinnors kroppar och arbete?
Feminismen är en fråga om liv och död. Det är ett år sedan som Ana Maria Acevedo dödades av ett medicinskt och juridiskt system som trotsade nationella lagar. Ett medicinskt och juridiskt system som borde kallas patriarkalt.
Pari och Delsi kommer också att dödas eller leva under hot. De skickades till den kurdiska delen av Irak i februari 2012 av svenska migrationsverket trots att deras kärlek till varandra mycket väl kan kosta dem livet. Svensk migrationspolitik (och inte enbart hemska platser i den hemska tredje världen) vad gäller HBTQ flyktingar borde också kallas patriarkalt.
Kära systrar. Låt oss utforska den mäktiga styrkan av radikalfeministiska sanningar vad gäller kopplingar mellan sex och patriarkat. Låt oss sätta Cathrine Mackinnon i agendan. Hennes arbete om våldtäkt i krig som folkmord är både intersektionell och ”komplex”.
